I tider av kris brer olika fenomen ut sig i samhället.
Anmärkningar mot den som agerat för snabbt. Kritik mot den som tänkt för länge. Åsikter om vem som är för sjuk för att vara på jobbet, eller för frisk för att vara hemma.
Självutnämnda experter vet mer än den samlade forskningen.
Samtidigt växer det finaste av allt. Det medmänskliga, osjälviska hjälpandet. Viljan att göra gott. Att ställa upp för andra och ta ansvar.
Över hela Sverige sjuder det av kraft och engagemang. Skellefteå är inget undantag.
Frivilliggrupper bildas på Facebook. Grannar sätter upp lappar och hjälps åt. Unga stöttar äldre, friska stöttar sjuka.
Organisationer som bygger på frivilligengagemang anar vår i luften. Den folkrörelse som så ofta omtalas som utdöd lever visst.
Den hade gått i ide, samlat kraft. Men den har uppenbart sovit med ett öga öppet, för den vaknade snabbt.
Viljan att göra något för andra, utan egen vinning, har inte försvunnit. Folkrörelsen är inte död.
Spontanfrivilligheten är fantastiskt, för den saknar gränser i vilja, innovationskraft och snabbhet. Till skillnad från oss världsomspännande organisationer har den inga riktlinjer eller regler att förhålla sig till, inga hierarkier eller arbetsordningar att böja sig för.
Det är därför vi ska samarbeta.
Bidra med våra olika styrkor.
Spontanfrivillighetens sprint, organisationernas uthållighet.
Tillsammans är vi starka.
I Skellefteå drivs ett frivilligarbete för att hjälpa personer i riskgrupper för coronaviruset med att till exempel handla eller göra apoteksärenden. Den som är i en riskgrupp och behöver hjälp kan till exempel ringa Röda Korsets hjälptelefon.
Vi gör det som ett samarbete mellan spontanfrivilliga och etablerade frivilligorganisationer. I Skellefteå tog hjälparbetet form mer än en vecka tidigare än det på nationell nivå fattades beslut om liknande verksamheter. Spontanfrivillighetens kreativitet, organisationernas erfarenhet. Tillsammans gör vi skillnad.
Äras de som äras bör: utan hundratals medmänniskor, som är villiga att gå utanför sin egen bekvämlighetszon för att hjälpa någon annan, hade det inte gått. Inte för att det är deras jobb, utan för att de vill.
Viljan att göra något för andra, utan egen vinning, har inte försvunnit. Folkrörelsen är inte död.
Precis som så mycket annat om våren har den bara slumrat ett tag för att pånyttfödas med oanad kraft.
Alexandra Sundberg, verksamhetschef Röda Korset i Skellefteå