Edward Riedl och Boriana Åberg, båda moderater, skriver i Norran den 24/1 om sina lågskattedrömmar. Även om inga tankar och idéer är nya, är deras drivkrafter tydliga. Visst vore det fantastiskt ifall allt lägre skatter hade lett till allt högre skatteintäkter. Men man kommer inte runt att skatter finns för att finansiera välfärd. Och deras resonemang om tillväxteffekter av skattesänkningar är som vanligt bara halvt, då sådana inte bör mätas isolerat utan måste ställas mot de tillväxtskapande insatser som skatterna finansierar, om det ska bli relevant. Vad ger mest tillväxt; utbildning och tåg som går i tid eller en skattesänkning?

Vilka skatter vi avser spelar också roll. Exempelvis driver vi socialdemokrater på för en bankskatt. De oförsvarliga övervinster som bankerna gör i dessa dyrtider bör återföras till hushållen. Det skulle öka konsumtionen för vanligt folk och stärka välfärden. Banker som låter bli dessa övervinster omfattas inte av skatten. Därmed uppmuntras en sund konkurrens. Men här ställer sig M på bankdirektörernas sida och stoppar skatten. Därtill har M valt att sänka skatten med 13 miljarder för dem med de allra högsta inkomsterna, samtidigt som en tredjedel av hushållen inte har pengar nog för att klara vardagen och hade behövt regeringens stöd.

Moderaterna är i alla fall uppriktiga med att deras fokus inte är på göra det som krävs för att styra och sköta landet. Alla vet att Sverige står inför en nödvändig upprustning av försvaret. Men något svar på hur den ska finansieras har Moderaterna inte. Och sjukvården i alla regioner, som redan lider av personalbrist och ökade kostnader för en åldrande befolkning, möter nu en kostnadskris utan motstycke. Det problemet vill M inte ens erkänna.

I vårt eget län Västerbotten är man i skriande behov av utbildad arbetskraft, av att bostadsbyggandet får hjälp att komma igång och av att Norrbotniabanan färdigställs. Insatser för att tillgodose detta skulle ge jobb, tillväxt och välfärd. Men det är bevisligen inte vad som engagerar vare sig Riedl, Åberg eller övriga SD-regeringen.

Det man åtminstone hade kunnat förvänta sig är att M går till storms mot det skatteläckage och därmed överbeskattning av medborgarna som skolkoncernernas vinstuttag innebär. Men här väljer Riedl och Åberg vinstlobbyns sida före skattekollektivets.