V:s kritik baserar sig på att inflationen påverkar uppräkningen av flera nivåer och förmåner, bland dem skiktgränsen för statlig inkomstskatt.
SD har i budgeten alltså inte sänkt skatten för den här gruppen, utan gränsen för statlig inkomstskatt höjs per automatik och följer med inflationen upp på samma sätt som uppräkning av till exempel sjuk- och föräldrapenningen eller garantipensionen. Bland annat har höga bränsle- och elpriser bidragit starkt till den höga inflationen. Dessa priser har V kraftigt bidragit till genom att rösta för höjd reduktionsplikt och nedläggning av kärnkraft.
”Allt till alla” har alltid varit V:s ekonomipolitiska slagord. 200 miljarder i ökad statlig upplåning under perioden 2023-2025 blir resultatet av V:s budget. Detta är ju själva sinnebilden av en expansiv finanspolitik, vilket i stort sett alla experter varnar för om man inte vill driva på inflationen.
Den ekonomiska avmattningen innebär att det inte går att gasa oss ur denna lågkonjunktur genom att föra en expansiv finanspolitik, vilket annars historiskt har varit ”medicinen” mot sämre tider.
Nu måste vi istället värna de som drabbas allra hårdast av inflationen – däribland en stor del av V:s egna väljare – genom att exempelvis permanenta de bättre villkoren i a-kassan, kapa topparna på bränsle- och elpriser och höja milersättningen, som inte höjts på 15 år, för alla landsbygdsbor och som är helt beroende av bilen i sin vardag.
Tvärtemot vad V hävdar tar vi ansvar både för välfärden och för att inte elda på inflationen. Det är konsekvenserna av de beslut som V har varit med och röstat fram som vi nu måste hantera. SD och regeringspartierna tar i den blå-gula budgeten ansvar för att både värna välfärden samtidigt som vi hanterar det största inflationshotet i Sverige på 30 år.