Replik på Anna Forsmans, näringspolitiskt ansvarig Fastighetsägarna MittNord, replik ”Vill vi också främja ett ökat bostadsbyggande”, publicerad i Norran och på norran.se måndagen den 1 juni 2020.
Anna Forsmans replik i Norran (1/6 2020) bygger på ett anmärkningsvärt resonemang.
Å ena sidan ska vi tro på marknadskrafterna och ”den ökade friheten för hyresvärdar”, å andra sidan beskriver hon det som en utopi att marknaden ska kunna generera ett utbud med rimliga hyresnivåer.
Hennes slutledning blir dessutom att det är hyressättningssystemet som behöver förändras. Hyresnivåerna ska tillåtas öka och de bekymmer detta för med sig ska lösas med olika selektiva stöd till de individer som drabbas. Något som ytterligare skulle urholka marknadens incitament att skapa ett utbud vanliga människor kan efterfråga av egen kraft.
I dagens nyproduktion betalar en kvinna med medianlön lite över 40 procent av sin nettoinkomst för en hyreslägenhet på 60 kvadratmeter med genomsnittlig hyra för det fritt hyressatta beståndet.
En klar majoritet av heltidsarbetande restaurangbiträden, barnskötare och människor inom serviceyrken i övrigt skulle se över hälften av sin inkomst gå till hyra för samma lägenhet. Detta enligt Statistiska centralbyrån (SCB).
Anna Forsmans lösning, att lägenheter frigörs när nya lägenheter byggs, förutsätter i princip att nyproduktionen riktar sig till tjocka plånböcker. Men den som har plånbok nog att efterfråga en nyproducerad, marknadsprissatt hyreslägenhet kan troligen också välja en, i boendekostnad räknat, billigare bostadsrätt.
Vi har redan i dag en situation med bostadsbrist och tomma lägenheter samtidigt.
Vi har identifierat kostnadsutvecklingen som ett grundläggande problem. Åtgärderna behöver riktas mot utbudssidan.
Det blir absurt om vanliga heltidsarbetande människor plötsligt ska definieras som ”svaga” eller ”utsatta” i relation till den nyproducerade hyresrättsmarknaden.
Det är nämligen inte människorna som hamnar utanför bostadsmarknaden som är problemet. Det är bostadsmarknaden i sig.
Därför behövs åtgärder som adresserar de verkliga problemen, till exempel statliga topplån, effektivare investeringsstöd och rättvisa skattevillkor mellan upplåtelseformerna.