Så sitter vi här igen, jag och min kära hustru, i var sin solstol på Grand Canaria.
När jag skrev en av mina krönikor förra året, just på denna plats, hävdade jag att vi inte brukar åka på solresor. Det stämde nog då, men nu kan jag inte dölja det längre: Vi har det jätteskönt.
Min fru Cathrin jobbar som föreståndare på Deborahuset, och lyckades inte ta ut en enda semesterdag i somras.
– Kan vi inte åka till Kanarieöarna igen – till hösten? En vecka, provade hon lite försiktigt.
– Vi tar två, svarade jag sturskt.
Och så blev det.
En sak hade vi dock bestämt oss för. Vi skulle passa på att motionera. Sedan jag fyllde 60 i vintras har en lätt åldersnoja smugit sig på. Så fort jag känner någon liten krämpa slänger jag ur mig:
– Det är åldern. Jag är ju 60.
Sagt och gjort. Redan första morgonen knappade hustrun in Svenska kyrkan i San Augustin på Googelmaps.
Googel hävdade envist; bara fyra minuter kvar. Då avslöjades felet.
– Det tar bara tio minuter enkel väg, sa hon trosvisst. Det klarar vi lätt.
Och vi gick, och vi gick, och vi gick.
– Det måste vara något fel, kved jag efter 25 minuter.
Men Googel hävdade envist; bara fyra minuter kvar. Då avslöjades felet. Karteländet var inställt på bil. Att fotvandra var en helt annan sak.
Efter drygt två timmar var vi tillbaka, trötta men lyckliga.
För ett par dagar sedan var vi ute och åt middag med några stuggrannar. De hade bokat samma resa som vi, utan att vi visste om det.
Sedan fick vi höra att en gammal vän, Carl-Olof Hultby, skulle spela på Oasen, så vi knallade dit. Det var fullt med folk och stämningen var hög. Vi sjöng med i refrängerna och även om jag inte hade hört sångerna tidigare intygade Carl-Olof att de alla var gamla godingar. Övriga gästerna höll med.
Då slog det mig plötsligt.
Vi var yngst på stället.
Medelåldern låg väl någonstans mellan 75 och 80. Jag fick känna mig ung igen.
Visst är det ofta så. De äldre är trogna besökare, och ställer mangrant upp, medan de yngre uteblir. Har det alltid varit så, eller är det så att formerna för dessa möten måste förnyas.
Kanske musikkvällarna behöver få en mer diversifierad inriktning. Ibland riktad till äldre, andra gånger till yngre.
Jag och min kära hustru, som i alla fall blev rikligt välsignade, vandrade hem uppfyllda av Carl-Olofs ord och sånger.
Håkan Lindh, tidigare kommunfullmäktigeledamot för Liberalerna, musiker och låtskrivare