Ibland är det påfrestande att vara musiker och skriva sånger.
Varje alster som kommer ut är som ett barn som fötts inom en. Visst har de skavanker. Likt ett barn är de inte fullkomliga. Men ändock, innerligt älskade av den far som inget hellre vill att de ska vinna kärlek från alla som det möter i vår grymma, dömande värld.
När jag skriver en låt klinkar jag ackorden på pianot, vrider och vänder på melodierna och sjunger dem på en knäpp fake-engelska.
Sedan följer väntan på orden. Det kan ta allt från en dag till flera månader. Jag vill att de ska berätta något, ha ett rejält innehåll. Lyssnarna ska beröras av budskapet. Och det ska rimma, annars är det fusk. Som troende kan jag säga att det går åt en hel del böner under denna tid av väntan.
Så plötsligt kommer orden till mig. Då kan sången vara klar på under en timme. Jag spelar snabbt in den på min iPad, och skickar den till Janne.
Janne, denna fantastiske ljudkonstnär som färgar mina sånger med de mest fantastiska arrangemang. Karln spelar alla instrument du kan tänka dig. Allt från elgitarrer till stråkar och blås. Han gör förslag på körstämmor till refrängerna. Han har till och med köpt ett riktigt trumsätt. Han tyckte att trummaskinen lät för statiskt.
Det är då prövningen börjar. Dags för min scenpartner och hustru att lyssna på sången.
Så skickar han tillbaka sitt förslag.
Det är då prövningen börjar. Då är det dags för min scenpartner och älskade hustru att lyssna på sången. Hon brukar inte lägg två strån i kors om den inte faller henne i smaken. För det mesta får sångerna godkänt av min äkta hälft, men några gånger har hon totalsågat dem.
När vi lagt på en häftig Carlos Santana-gitarr, skippat de engelska körsångarna, eller något annat fiffigt, har till slut hustrun veknat. Dock inte denna gång. Inte med sången ”I varje andetag”.
– Vad är det här, utbrast hon. Det där kan du väl inte köpa. Det låter ju som något som en sprätt med pannband och sprattlande ben bräkt fram under det glada 1920-talet. Gör om.
Tillbaka i studion gjorde jag mitt bästa med sången. Mona från Byske och Janne lade fina stämmor, och vi enades alla om att det var en rolig och positiv sång. Jannes fru instämde villigt i hyllningskören.
Men inte min egen hustru. Sången är och förblir förstörd. Inte ens när den fick fina applåder på ett LP-café hjälpte. För min livskamrat är den ett hundra år gammalt 1920-tals fiasko.
Jag får lämna sången till Herren.
Han får avgöra om ”I varje andetag” platsar på min nästa skiva.
Håkan Lindh, tidigare kommunfullmäktigeledamot för Liberalerna, musiker och låtskrivare