Håkan Lindh: Tankar och funderingar i pandemins era

Krönika. När människan är maktlös, vänder vi oss till vår skapare. Må de behålla sin tro även den dag pandemin är över.

När människan är maktlös, vänder vi oss till vår skapare, skriver Håkan Lindh.

När människan är maktlös, vänder vi oss till vår skapare, skriver Håkan Lindh.

Foto: Johan Nilsson/TT

Religion och tro2020-04-20 06:56
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Har du hört historien om flygplanet som var på väg till en stad i England.

Planet hade just kommit upp på marschhöjd och allt verkade vara precis som vanligt.

Då plötsligt, hördes en smäll, det skakade till och ute på högra vingen syntes rök från den ena motorn.

Strax hördes flygkaptens röst som lugnt försäkrade att allt var i sin ordning. Planet hade ju tre motorer kvar i full funktion.

Bland passagerarna fanns det endast ett fåtal kristna och några av dem började stillsamt be en bön till Gud om beskydd över planet. De övriga skruvade lite besvärat på sig, men återgick sedan till kaffet och tidningarna.

Då kom ytterligare en smäll. Planet krängde till. Nu kom det rök från en motor på vänstra vingen.

Kaptenen försäkrade återigen att allt skulle ordna sig, men hans röst lät nu lite mer ansträngd.

Nu började passagerarna bli skärrade och en tredjedel av dem böjde faktiskt sina huvuden i en tyst bön till någon högre makt.

– Hjälp oss till nästa lediga flygfält.

Så bad de till den Gud som de en gång som barn hade trott på.

Då kom där ännu en smäll. Den tredje motorn stannade och planet började tappa höjd.

Flygkaptenen ropade ut i högtalarna att alla skulle böja sig framåt med huvuden mellan knäna och förbereda sig på en hård landning.

Nu slog paniken till på allvar bland passagerarna. Man förstod att en krasch var nära.

Med tårarna rinnande nedför kinderna bönade och bad man till den Gud som de såg som sin ända räddning.

– Herre förbarma dig och rädda våra liv, hördes det mellan stolsraderna.

Då kom en djup suck från ovan. Planet lyftes upp och alla motorer gick samtidigt igång igen. Planet återfick sin fulla flygförmåga.

Affärsmännen ruskade på sig och rätade till sina slipsar. Barnfamiljerna samlade ihop sig. Man enades om att det var tur att kaptenen lyckats starta motorerna i sista stund. Han fick till och med en kort applåd för sin insats.

Bara de få kristna ombord sände en tacksamhetens bön till Gud. För de övriga återgick livet till det normala. Ingen ville prata om det som hade hänt. Ingen ville låtsas om att man för ett kort ögonblick hade trott så starkt att man ropat ut sin bön om räddning.

Jag tänkte på historien om flygplanet när jag nu läser vad några journalister skriver i denna coronapandemins tidevarv. De har börjat skriva om Gud. Om att han ska visa förbarmande. Att han ska vaka över våra nära och kära.

Det känns gott. Förtröstansfullt på något sätt.

När människan är maktlös, vänder vi oss till vår skapare. Jag ber för dem alla. Må de behålla sin tro även den dag pandemin är över.