Som kristen, jude eller muslim kan man känna sig både förföljd och förlöjligad i vårt land.
Mitt senaste exempel är en kollega som mailade till kyrkoskatten.se. Han påpekade att det var gratis att gå ur Svenska kyrkan, och att man inte behövde betala 369 kronor till den eller dem som döljer sig bakom siten. Svaret han fick var följande: ”Se dig själv i spegeln innan du talar, jävla parasit, som berättar sagor och får miljarder för det.”
Att språket på nätet kan vara grovt är ingen nyhet. Allvarligare är att ett riksdagsparti som Centerpartiet kan rösta ja till att förbjuda omskärelse.
Med tanke på den dåliga kunskap som många politiker verkar ha om religiösa traditioner är det tyvärr inte otänkbart att detta förslag om några år kommer att få majoritet i riksdagen.
Ett botemedel kan vara att läsa Jonna Bornemarks bok ”Det omätbaras renässans” (Volante).
I sitt föredag i Anderstorpsaulan snuddade hon bara vid religionens roll, men i boken djupdyker hon i frågan på ett intressant sätt.
Någon dialog blir det aldrig eftersom jag blivit placerad i en fyrkantig låda där Gud sitter på ett moln och spelar harpa.
Ett centralt begrepp i hennes bok är ”icke-vetande”. De religiösa ger namn på det man inte säkert kan veta, medan de sekulariserade undviker det. De religiösa har begrepp för det som ofta bara kan anas, medan de sekulariserade i bästa fall får hjälp av kultur i olika former för att hantera sitt ”icke-vetande”.
Skådespelaren Solveig Ternström skrev på 1980-talet en artikel med rubriken ”Stumma är inte dumma fast det kan verka så när de saknar språk”.
Så kan jag ibland känna det när jag möter fundamentalistiska ateister, att de saknar språk för mycket som jag tycker är viktigt i tillvaron. Någon dialog blir det aldrig eftersom jag blivit placerad i en fyrkantig låda där Gud sitter på ett moln och spelar harpa.
Jag anser att den okunskap, och ibland rena förakt som vi kristna, judar och muslimer möter, är direkt farligt för vårt samhälle. På kort sikt göder det främlingsfientlighet och rasism. På längre sikt gör det vårt samhälle fattigare.
Kunskaper och erfarenheter från tidigare epoker i historien blir svåra att ta till sig om vi inte samtidigt har förståelse för hur självklart tidigare generationer såg sig som troende. Till och med Sara Lidman kan bli svår att förstå om några generationer – om dagens utveckling fortsätter.
Att staten i ett mångreligiöst och mångkulturellt samhälle ska vara sekulär är självklart för de flesta. Däremot får inte samhället bli sekulärt. För mycket av det kulturella skapandet inspireras fortfarande av det religiösa, samtidigt som mycket av det ideella arbetet i vårt land bärs upp av kyrkor och församlingar.
Det kan vara allt från att Kulturnatta i Malå bärs upp av Svenska kyrkan till den minnesplats för Estoniaoffren som Ersta diakoni i Stockholm skapat.
Det sistnämnda är enligt Kent Härstedt, överlevare och S-politiker ”det riktiga minnesmärket”.
Alltså. Den del av samhället som vilar på kristen grund erbjöd något som staten misslyckades med därför att man hade erfarenhet av det vi inte kan veta något säkert om.
Hans Marklund, präst