En man från Kongo-Kinshasa frågar: ”Ser ni oss som individer, eller som grupp? Jag känner att många svenskar bara ser oss som invandrare.”
Vi talar en stund om hur vi tänker, hur vi har tänkt och hur vi tror att Skelleftebor i gemen tänker.
Vi är några svenska män som under lättare former försöker träna svenska med en grupp invandrare. Vi kallar oss migrantmännen, och träffas på EFS en gång i veckan.
Ja, hur svarar vi på frågan?
De andra männen, som kommer från Kongo-Kinshasa, Eritrea och Afghanistan, håller med: ”Det känns som att de flesta svenskar buntar ihop oss, trots att vi kommer från mycket olika kulturer, har olika språk och olika bakgrund.”
En av de svenska männen sa: ”Så fort man lär känna någon enskild person så upphör detta med att alla ingår i gruppen invandrare.”
Vi landar efter en stund i att vi tror att de har rätt.
Många svenskar känner inte någon av dem som kommit till Skellefteå och Sverige de senaste åren, har aldrig talat med någon, har aldrig fått en bild av vem Francis och Amis egentligen är.
Hur kan det vara så svårt att ta ett steg, försöka närma sig våra nya grannar?
Nästa synpunkt. Jag tror den var från Amis: ”Svenskar umgås inte, de är bara hemma.”
Någon annan sa: ”Svenskar är programmerade, de gör samma sak varje måndag, ett speciellt tv-program, ishockey eller något annat.”
Vi funderar. Stämmer detta?
De säger att I Kongo umgås man på gården, på gatan, med såväl unga som gamla. Alla är öppna för samtal och umgänge med grannarna.
Det stämmer nog. Flera av oss vittnar om att vi bott länge i samma hyreshus, men aldrig varit in till någon granne. I villaområdet säger man oftast bara ”Hej” över häcken.
Steget att bjuda över grannen på kaffe eller glögg är stort, oavsett om hen kommer från Borås, Finland eller Uganda. Över generationsgränser är steget ännu längre.
Nästa synpunkt kommer Jonas, 43 år, från Eritrea: ”Svenskar tar inte initiativ till samtal. Utanför skolan, SFI, eller kursen på studieförbundet talar vi ingen svenska.”
Det stämmer nog också. Vi möter många fler invandrare än tidigare. Men nickar man ett hej, hälsar man, säger man något i kassakön eller vid fruktdisken?
Invandrarkillarna säger att det nästan aldrig händer.
Hur kan det komma sig?
Hur kan det vara så svårt att ta ett steg, försöka närma sig våra nya grannar?
Hur kan man förenkla denna första kontakt, se individen Josef?
Vi föreslog: Ligg på i matbutiken. Ta en korv i handen och fråga: ”Vad heter det här på svenska, hur uttalar man orden.”
Vi föreslog: ”Bjud grannen på en kopp te.”
Den stora frågan är hur vi själva, vi ”svenska Skelleftebor”, ska våga ta stegen.
Min uppmaning är: Ta ett initiativ.
Per Lindbäck, tidigare ombudsman för IF Metall