När Vänsterpartiet släppte fram Stefan Löfvens regering skapades ett nytt läge i svensk politik.
Vi har nu en riksdag med åtta partier som accepterar en borgerlig politik.
Det är glädjande att uppslutningen bakom den nyliberala S-MP-regeringen väcker protester inom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Det måste bli ett slut på den likriktning, och på det kompromissande, som lett fram till att Socialdemokraterna bildar regering för att driva centerpartistisk politik och släpps fram av Vänsterpartiet.
Det borde oroa alla demokrater. Mittenpolitiken dödar den pluralism som är det salt som förhindrar förruttnelse.
Inte minst måste detta kompromissande oroa alla som är mot den nyliberala politiken, med dess enorma klassklyftor, växande otrygghet och privatiseringar.
Oavsett vad väljarna röstar på – uppenbarligen även en röst på Vänsterpartiet – så är det nyliberal politik som gäller.
Många reagerar mot den taktikens terror som får partiledningar att sälja ut löften och principer. Är det något som saknas i svensk politik så är det politiska företrädare med själ och hjärta, som står fast vid det man tycker är rätt och riktigt.
Att kompromissa är en sak, att sälja sin själ är någonting helt annat. Det finns lägen när man måste överge makten för att rädda anständigheten, sa en gammal socialdemokratisk statsminister.
Det var långt innan Stefan Löfven. Med regeringsuppgörelsen står det klart att Löfven säljer anständigheten för att behålla makten.
Lika själlöst är V-ledaren Jonas Sjöstedts agerande. Hans vallöfte var en politik för de många, inte bara de få. Nu släpper han fram en regering som gör precis tvärtom.
Sjöstedts taktik att först släppa fram en regering, och sedan försöka framställa sig som opposition, är hyckleri. Sådant trixande får det att vända sig i magen hos de flesta. Man kan inte vara mot och för i samma andetag. Det duger inte att använda retoriska krumbukter för att maskera att man inte förmår stå för det man lovat och sagt.
Lika ohållbart är det att använda SD-spöket till att låta sig skrämmas till att sälja ut den egna politiken och kasta sig i säng med vem som helst annan. Nu får vi en regering som driver samma nyliberala politik som gjort det möjligt för Sverigedemokraterna att växa.
Argument som att välja pest eller kolera håller inte, det man nu gör är att välja sjukdomen med motiveringen att man vill bekämpa symptomen.
I nationalencyklopedin står det att ”opposition kallas de partier som inte sitter i eller stöder regeringen.”
Januariöverenskommelsen innebär att nyliberalismen endast utmanas av en opposition från höger. Detta måste vi ändra på.
Det är i tillspetsade lägen som det gäller att stå upp för det man tror på. Men det är också i tillspetsade lägen som nya krafter kan bryta fram. När vi nu har åtta av åtta riksdagspartier som accepterar borgerlig en politik behövs en ny anti-nyliberal kraft.
Kommunisterna sträcker ut en hand till alla organisationer och personer som inser att i nya tider krävs nya vägar.
Det finns ingen som sitter på facit hur detta ska göras, men vi kommunister har en ärlig och uppriktig vilja att tillsammans med andra hitta vägarna dit.
Robert Mathiasson, ordförande i Kommunistiska partiet
Emil Nicklasson, Kommunistiska partiet Skellefteå
Sune Marklund, Kommunistiska partiet Skellefteå
Kent Haldebo, Kommunistiska partiet Skellefteå