Ungas psykiska hälsa är en fråga som flera av Region Västerbottens partier lyfter som mycket viktig.
Oppositionen angriper gärna frågan genom att ifrågasätta varför BUP i Västerbotten har längst köer i landet.
Miljöpartiet, vårt eget parti, har länge varit beslutsamma om en köfri barn- och ungdomspsykiatri i hela Sverige.
Det blir ett hysteriskt fokus på BUP:s köer. Det är klart att det är lätt att påvisa ett problem genom dess yttersta konsekvenser, inflödet till BUP är en sådan. Och för att lösa köproblemet måste vi agera nu, men ska vi lösa hela problemet måste vi backa tillbaka långt innan de enskilda barnen ställs i kö till psykiatrin.
Köproblemet till BUP måste lösas genom gemensamma och organiserade krafter. En reform måste genomföras och därför har Miljöpartiet och Socialdemokraterna, tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna, gett en utredare i uppdrag att ta fram konkreta förslag på hur en sammanhållen och nära vård för barn och unga kan genomföras.
Sverige och många andra länder går just nu igenom en förändring som kräver mycket av oss människor.
I dagsläget, med flera huvudmän, är risken stor att vården blir fragmenterad. Samordningen av den ungas vårdkontakter får ofta hanteras av föräldrar eller andra närstående – när den skulle hanteras bättre av en professionell person i den nära vården. En sammanhållen, god och nära vård för barn och unga kan avlasta föräldrar ansvaret att samordna vårdens insatser för sina barn.
Kanske behövs en helt ny vårdinsats inom primärvården? Kanske behövs nya informationsvägar?
Men vi har inte hittat hela lösningen på problemet för att vi lyckas skapa en nära och sammanhållen vård, om än vi då kommit en bit på väg. För att lösa problemet på lång sikt måste vi begränsa inflödet till primärvården och vidare till psykiatrin. Då måste vi backa tillbaka, så långt och djupt som till oss själva.
Många vuxna människor kan göra något, om än pyttelite, för att unga ska må bättre. Oavsett om du har egna barn, oavsett om du känner någon med ohälsa eller inte. Och oavsett om du möter unga människor med neuropsykiatriska eller allvarligt depressiva problem. Vi måste alltid börja med oss själva, förändring kan inte genomföras av någon annan, någon annanstans.
Hur har vi det med vår egen känslomedvetenhet? Hur väl vet vi varför vi reagerar och känner på ett visst sätt? Hur duktiga är vi på att uttrycka våra känslor tillsammans med andra, och hur motståndskraftiga är vi i tider av motgång? Hur bra är vi på att uttrycka förståelse för någon annans perspektiv och hur bra är vi på att anpassa oss till andras förmågor och tillkortakommanden?
Vi är bättre på att söka hjälp för olika psykiatriska problem i dag än tidigare, men för att känna sig inkluderad i det stora samhällskugghjulet krävs också mer av oss nu.
Sverige och många andra länder går just nu igenom en förändring som kräver mycket av oss människor. Gränserna för att passa in i skolan, på arbetsplatser och klara av att hantera det offentliga skyddsnätet blir allt snävare. Det är en svår uppgift att vara människa, framför allt att vara förälder. Tid för sårbarhet och reflektion är en del i den uppgiften.
Samtidigt som regeringen jobbar med att utforma en reform så jobbar vi i regionen för att utveckla lokala och regionala arbetssätt för att hitta lösningar både på kort och lång sikt. Våra barn och vår hälsa är det som betyder mest. Låt oss göra de förändringar som krävs för att på lång sikt styra om skutan från sjukvården mot det vi kallar livet.
Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet Region Västerbotten
Hans Brettschneider (MP), ledamot i hälso- och sjukvårdsnämnden Region Västerbotten