Finansminister Magdalena Andersson (S) vill avskaffa överskottsmålet infördes efter 1990-talskrisen.
Slopa överskottsmålet.
Finansminister Magdalena Anderssons (S) förslag (Svenska Dagbladet 4/11 2019) är inte nytt.
2015 gjorde hon samma utspel. Då slutade det med en utredning och en bred överenskommelse som sänkte målet.
I stället för ett överskott på en procent av BNP (bruttonationalprodukten) över en konjunkturcykel krävs numera bara en tredjedels procent.
I praktiken innebär överskottsmålet att Sverige betalar av på statsskulden. I dag ligger den så kallade Maastrischtskulden – den offentliga bruttoskulden – på knappt 40 procent av BNP, att jämföra med nästan 70 procent efter 1990-talskrisen då det finanspolitiska ramverket med överskottsmål och utgiftstak infördes.
Notan för januariöverenskommelsen kommer att bli högre än många hade trott.
Det är förstås bra. Men finansministern har rätt i att det inte finns några direkta anledningar till att fortsätta göra avbetalningar. Statsskulden utgör i dag ingen risk för svensk ekonomi. Med dagens låga räntor är det extremt billigt för staten att låna. Så länge pengarna används till sunda investeringar finns det goda argument för att i stället öka statsskulden.
Som Andreas Wallström, då analytiker på Nordea, nu prognoschef på Swedbank, skrev i en debattartikel förra året (Dagens Industri 22/2 2018) skulle en ökning av statsskulden med 20 procentenheter innebära 900 miljarder kronor.
Med ett sådant reformutrymme skulle en mängd skadliga skatter kunna tas bort eller sänkas. Investeringar i vägar, järnvägar, elnät och VA-anläggningar skulle kunna göras.
Problemet är förstås att pengarna lika gärna skulle kunna användas till löpande utgifter som inte betalar av sig i framtiden. Det är inte alltid solklart vad som utgör ”sunda investeringar”. Och det är kanske i ljuset av det som man ska förstå både innehållet och tajmingen i Magdalena Anderssons utspel.
Efter höstens budgetprocess tyder allt mer på att notan för januariöverenskommelsen kommer att bli högre än många hade trott. Redan ”dyra” punkter i programmet kan utökas i förhandlingarna, och dessutom kompletteras med helt nya utgifter: Liberalerna krävde exempelvis ett tillskott till kriminalvården som inte fanns med i 73-punktsprogrammet. Samtidigt har de få punkter Socialdemokraterna stridit för, som familjeveckan, inte ens börjat genomföras.
Risken är helt enkelt att Magdalena Andersson snart får slut på pengar. Ett avskaffat överskottsmål skulle i det sammanhanget vara en bekväm lösning. Det bör de borgerliga partierna inte gå med på. En översyn av målet är ändå planerad till 2024. Till dess kan finansministern gott få hålla i pengarna.
Joakim Broman, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån