Det är fullt i rättssalen på tingsrätten i Umeå.
Jag smyger in så tyst jag kan och letar efter en ledig plats. Där, längst bak, är en tom stol.
Medan jag slår mig ner kikar jag på de som sitter bredvid mig. Nästan alla har rutiga skjortor, jaktbyxor och grova skor.
Men inte mannen till vänster om mig. Han har kostymbyxor och nya mockaskor. Han sitter med bister min och har blicken fäst på juristen som företräder staten.
Juristen håller med låg och monoton stämma sitt slutanförande i det mål som nu pågått i en och en halv dag och som har sin grund i att ett flertal skogsägare i Västerbottens inland stämt staten. Orsaken är att de inte får avverka sin fjällnära skog, samtidigt som de inte får någon ersättning från staten.
Skogsstyrelsen har gjort en ny tolkning av lagen och säger att pengar inte utgår eftersom man inte anser att det handlar om pågående markanvändning.
Jag harklar mig och tittar på mannen med mockaskorna och den bistra minen. Och ja, han företräder Kammarkollegiet, som i sin tur företräder staten i det här målet.
– Det är bra att det hela prövas juridiskt, säger han.
Frågan om äganderätt och skog är någonting som jag som riksdagsledamot ägnar mycket tid åt.
Jag hummar och svarar viskande att det ändå är tråkigt att det gått så här långt. Äganderätten är ju inskriven i grundlagen.
Mannen nickar, fortfarande med blicken riktad mot juristen.
Det är inte varje dag jag besöker en rättegång. Men frågan om äganderätt och skog är någonting som jag som riksdagsledamot ägnar mycket tid åt. Så är det här viktigt för mig.
Dessutom är inte fallen med fjällskogen bara några enskilda ärenden som kommer att läggas åt sidan när det är klart. Det har större betydelse än så.
Om staten vinner så innebär det att myndigheter även i andra fall kan använda sig av liknande praxis och resonemang när det gäller ersättningsfrågor för skog.
Inte helt oviktigt när det gäller vårt eget län där skogen har så stor betydelse.
Det är oacceptabelt att staten ska få bete sig så här mot människor. Om man investerar i skog så gör man det med utgångspunkten att stora delar av den ska gå att bruka. Vad är annars vitsen?
Är det meningen att vanligt folk ska vara biologer för att överhuvudtaget kunna köpa skog? Så att man identifiera vilka lavar och murklor som finns i området.
Missförstå mig rätt. Självklart är det bra att bevara höga naturvärden, men då måste skogsägaren också få betalt.
Har inte staten råd med det, så ska staten inte heller lägga en våt filt över området.
Jag rycker till när domaren slår klubban i bordet. Allas blickar vänds mot presidiet längst fram.
Den 17 januari får vi veta hur det blir med fjällskogen.
Inte så lång tid kan tyckas. Men för Hanna, Albin, Anders och andra drabbade skogsägare är det en evighet.
Helena Lindahl, centerpartistisk riksdagsledamot från Gumbodahamn