Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Så står det i psalm 289.
Det känns som en bra beskrivning av den politiska utvecklingen i världen. USA:s president Donald Trump vill bygga en mur mot Mexiko, många britter vill lämna EU och i Ungern och Polen varnas det för en muslimsk invasion, trots att det knappt finns några muslimer där.
Ökad globalisering och vetenskapliga framsteg, det som varit en framgångsfaktor för hundratals miljoner människor de senaste årtiondena, verkar i dag vara det som väcker rädsla hos många.
I stället hör vi hur starka män föreslår stängda gränser och förnekar det vetenskapen säger om hotet mot vårt klimat och vår miljö.
Den nationalism som breder ut sig i många länder har en underton av främlingsfientlighet och stundtals även öppen rasism. Sverigedemokraterna är inget undantag på den punkten.
Ökad globalisering och vetenskapliga framsteg verkar i dag vara det som väcker rädsla hos många.
Men är det SD och dess väljare vi ska kritisera i första hand, eller ska vi rikta sökarljuset mot de gamla partierna.
Vi svenskar kritiserar gärna USA och Republikanerna för att man tillät Donald Trump att bli president.
Men hur har skötseln av den svenska demokratin sett ut under de två senaste mandatperioderna? Vi har haft regeringar som saknat egen majoritet, och som varit så rädda för det ”andra blocket” att man inte sett och hört den oro som vuxit fram i vårt land, och som skapat förutsättningarna för Sverigedemokraternas starka tillväxt.
Trots att Sverige tillhör de tryggaste och bästa länderna i världen så har inget av de traditionella blocken förmått att förmedla den känslan till oss som bor här. Fyra månaderna av osäkerhet kring regeringsbildningen har inte minskat den oron.
Innan valet insåg de flesta att inget av blocken skulle få egen majoritet. Trots detta har partitaktik och kompromisslöst språkbruk länge hindrat konstruktiva lösningar. En plan B borde ha funnits redan innan valet och inte tagit fyra månader att värka fram.
Det som förvånat mig är att de sex partierna i mitten – S, M, C, KD, L och MP– också använt rädslor som argument, och varit mera upptagna av att marginalisera de två ytterkantspartierna än att hitta positiva och konstruktiva lösningar att presentera för svenska folket.
Jag tror att många väljare är klokare än vad partierna verkar tro, och att vi därför också kan acceptera okonventionella lösningar, förutsatt att vi får en fungerande regering.
Tyvärr verkar psalmens ord gälla de som har ansvar för vårt lands styrelse: ”Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.”
Om politikerna är rädda är det inte att undra på att väljarna också blir det.
Hans Marklund, präst