”Som ateist har jag argumenterat för att om religionen försvinner så måste något annat komma i dess ställe. Trossystem är en integrerad del av människan, nödvändiga för vår överlevnad.”
Det säger den amerikanska konst- och kulturhistoriker Camille Paglia i en intervju i nättidningen Quillette.
Detta överraskande svar, från en ateist, kommer efter följande fråga: Kan politik, som till exempel antirasism och feminism, fylla det tomrum som skapats av religionernas minskande betydelse?
Hennes hopp har stått till kultur i en vid mening. Nu oroas hon över att även kulturella uttryck håller på att reduceras till det som är politisk korrekt. Kulturen tappar sina andliga dimensioner.
När jag läser artikeln påminns jag om ett av mina favoritcitat från Pragvåren 1968. En tjeckisk marxist skrev: ”Gud är inte alldeles död och människan är inte alldeles levande”.
Tankarna är alltså inte nya.
Det är lätt att i historien hitta exempel på religioner som missbrukats av makthavare och/eller religionernas egna företrädare.
Det är lätt att i historien hitta exempel på religioner som missbrukats av makthavare och/eller religionernas egna företrädare.
Ändå kvarstår det faktum att vi människor hela tiden söker efter det som skapar mening och sammanhållning i tillvaron, alltså andliga dimensioner.
Kultur i vid mening, alltså konst, teater, litteratur med mera, har en viktig funktion att fylla. Men jag tror inte att det räcker.
I den kontexten är Anonyma alkoholister (AA) ett bra exempel. AA uppstod i mötet mellan några alkoholister och en protestantisk väckelserörelse, Oxfordrörelsen. Men för att fungera i olika religiösa och kulturella sammanhang kom man fram till att var och en får definiera Gud, eller den högre makten, som hen själv vill.
Anonyma alkoholister menar att missbruk och beroende inte bara handlar om det genetiska och sociala arvet utan att det också finns en andlig dimension bakom.
Mycket av det vi i dag uppfattar som normalt borde vi kanske sätta en missbruksetikett på. Ser vi till hur vi brukar allt, från tv och internet till ”Black Friday-shoppande”, så är det inte svårt att kalla det för ett osunt beroende. Eller med AA:s terminologi, en andlig sjukdom.
Som alltid är det lättare att peka på bristerna än att presentera lösningarna. Som präst är jag självkritisk till att kyrkorna ofta inte förmår att formulera sig så att människor kan känna sig hjälpta av det vi försöker förmedla. Alltför ofta är vi ängsligt upptagna av interna frågor, långt bort från de andliga och existentiella funderingar som människor bär på.
Både Camille Paglia och marxisten från Pragvåren 1968 pekar på något viktigt, nämligen människans behov av andlighet.
Att utveckla andligheten är ett gemensamt ansvar, oavsett vad vi säger oss tro på. Utan den frågande ödmjukheten som sund andlighet är ett uttryck för får vi ett hårt och kallt samhälle.
Hans Marklund, präst