Jag minns Berlinmuren.
Jag hade aldrig varit utomlands. Vi levde i en kommunistisk diktatur med stängda gränser. Vi hade inga pass, vi fick inte lämna landet.
Men muren minns jag, Berlinmuren. Den fanns inom mig. En hög, tjock mur av iskall kommunistiskt grå betong.
Den var mäktig och den växte sig stor och stark. Den växte inom mig. Muren som stängde ute mig mot världen. Världen som för mig var oändligt stor, fri och doftade vår och demokrati. Världen utanför. Världen som jag ingenting visste om. Världen som jag drömde om i mina vildaste fantasier som jag aldrig vågade berätta om för någon.
För det var straffbart att drömma sig fritt. Drömma om världen som ingenting visste om mig. Lilla människa, unga varelsen som förbjöds hopp, kärlek och drömmar.
Men så kom den där kvällen. Den 9 november 1989. En kall vinterkväll, som alla andra kalla vinterkvällar.
Jag satte som vanligt igång metangasspisen för att värma vår lilla lägenhet. Det blev fort varmt. De kalla betongväggarna blev fuktiga, kondensvattnet rann, men det var varmt.
Så varmt att man kunde sova iklädd endast tjocktröja och långkalsonger med tjockmössan på huvudet. Krypa under ett gigantiskt tjockt ulltäcke och lyssna tyst, så tyst som det bara gick på radioprogrammet Radio Free Europe. Min och mammas enda länk till världen. Självklart även den en förbjuden sådan. Jag hörde att Berlinmuren föll.
Vi fruktade Securitate i det tysta, men vi kunde inte låta bli att höra på vad som hände i världen då och då. Och nu var det muren.
– Vadå föll?, undrade mor tyst, tyst. För det bodde 39 andra familjer i det där höga huset. Och väggarna hade öron. Så stora att närsomhelst kunde någon bli upplockad av Securitate, den hemliga polisen i Rumänien. Och då visste alla i det tysta att människor försvann.
En del kom aldrig tillbaka. En del kom tillbaka efter ett bra tag, men de var aldrig hela.
Vi fruktade Securitate i det tysta, men vi kunde inte låta bli att höra på vad som hände i världen då och då. Och nu var det muren.
– Nä, sa mor, nu är de ute och cyklar. Det där tror jag inte ett dugg på. De är för många. De är för starka. De har kontrollen. De är odödliga. De är som kackerlackor, överlever i biljarder år. Nä, inte kan muren … men tänk om.
Fast vi vågade inte tänka om …
– Nu tar vi och sover, sa hon, och vred på knappen på radion. Det blev tyst. Och mörkt.
Vi vågade inte prata högt om det vi just hade hört. Men vi tänkte och vi pratade tyst om George Orwells ”Djurfarmen” en stund innan vi somnade.
För första gången på länge drömde vi om en mur som föll. Och vad som fanns på andra sidan var oceaner av ljusblå himmel så långt öga kunde se. Och vi skyndade oss ut på andra sidan med darrande ben och det doftade underbart friskt. Det doftade frihet, det doftade demokrati. Det doftade världen.
För första gången i mitt liv vågade jag drömma om ett normalt liv. Ett liv där drömmar kunde bli verklighet. Ett liv, mitt liv, som jag själv kunde bestämma över.
Så minns jag Berlinmurens fall och frihetens och demokratins intåg i den kommunistiska diktaturen.
Berlinmuren som jag aldrig såg, men som växte sig mäktigare och mäktigare inom mig och som stängde mig ute mot världen.
I höstas var jag i Berlin och stod vid det som är kvar av muren. Besvikelsen var stort. Den var varken mäktig eller massivt tjock.
Hur kunde den stänga ute människor så hårt från resten av världen?
Hur kunde den få en sådan växande makt över så många människoöden?
Jag förstår det bara inte. Jag kommer aldrig att förstå. Men jag kommer aldrig att tillåta att den återuppstår.
Christina Soldan, gruppledare Liberalerna Skellefteå