Vi har nyligen firat 100-årsdagen av när Sverige införde ”allmän och lika rösträtt”. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt har segermöte i Musikaliska akademien med högtidstal av Ellen Key.
Vi har nyligen firat 100-årsdagen av när Sverige införde ”allmän och lika rösträtt”.
Förvisso var det inte samma sak som att alla medborgare fick samma rättigheter. Den 17 december 1918 fick ”vissa kvinnor” rätt att gå till valurnorna.
Men många andra grupper fick vänta, kortare eller längre tid, på sina rättigheter. Alla räknades nämligen inte som ”dugliga och skötsamma medborgare”. Inte den som vapenvägrade. Inte den som satt i fängelse. Inte den som levde på fattighjälp. Inte romer. Inte de som var omyndigförklarade.
Ibland tror jag att vi missar att glädjas över vilken förmån det är att bo i ett demokratiskt styrt land.
Men ändå. 100 år. Eller till och med kortare. Och ändå tar vi demokratin för given.
Ibland tror jag att vi missar att glädjas över vilken förmån det är att bo i ett demokratiskt styrt land.
Många gånger häpnar jag över den okunskap som finns om vad demokrati egentligen innebär. Det vill säga: Inte att alla människor, var och en, ska få bestämma hur landet, kommunen eller regionen ska styras. Inte att någon som lyckas samla ihop några procents röster med det också fått ett eget veto så att man kan sätta sig ner som en bromskloss och sura tills man får som man vill.
Inte att eleverna som inte vill ha matte kan rösta om att slippa. Eller att man på en arbetsplats bestämmer sig för att strunta i en av arbetsuppgifterna som man inte tycker är så rolig.
Det är inte demokrati. Varken i det här landet eller i något annat.
I stället innebär demokratin, mer eller mindre, en skyldighet att i allmänna val lägga sin röst på den eller de personer som man vill ska förvalta ens skattepengar och fatta de beslut som för samhället framåt, fixa det som visat sig vara fel och se till att den ena medborgaren inte värderas på något annat sätt än den andre.
Jag tror att minnet är för kort hos människan. Med lite perspektiv på allt som hänt de senaste 100 åren, och vad som krävts för att komma dit i form av strider, förhandlingar, insamlade namnunderskrifter, oenigheter, voteringar och demonstrationer, skulle kanske fler ta till sig vad som krävs för att demokratin ska underhållas och finnas kvar.
Ingen säger att demokratin är perfekt.
Ingen säger att allt blir rätt för att man röstar om alternativen.
Men av alla styrelseformer som kan räknas upp så är demokratin det bästa vi har.
Hurra för den.
Britta Flinkfeldt, socialdemokratiskt kommunalråd i Arjeplog