Amanda Lind (MP) är nytillträdd kulturminister.
Så fick Sverige till slut sin regering. Slutet gott, allting gott… Eller?
Nja, de närmaste fyra åren kommer inte att bli en enkel resa för vår nygamla statsminister och hans statsråd.
Och särskilt Sveriges nya kulturminister, Amanda Lind, fick tidigt känna på den perfekta stormen av urban storstadsfixering, förminskande utseendekommentarer och tvärsäkra kompetensomdömen.
Mediernas fokus på totala oväsentligheter säger tyvärr något om statusen för kulturfrågorna. Ett politiskt departement som i själva verket bara har funnits sedan 1991. Dessförinnan sorterade kulturfrågorna under Utbildningsdepartementet.
För är det inte väldigt slappt att många journalister, när det handlar om en kulturminister, struntar i att kolla upp den breda kulturpolitiska bakgrund som Amanda Lind faktiskt har. Eller att fokus istället för detta hamnar på kuriosa, som att hon spelar blockflöjt ibland och har sysslat med rollspelslajv för tjugo år sedan.
Den första reaktionen i de stora medierna var ett stort frågetecken. Alldeles för ”okänd”, skanderade storstadens tyckokrati. Vilket fritt översatt betyder att Amanda Lind inte var tillräckligt känd i Stockholm. Att hon under många år gjort sig ett namn i Västernorrland och främst då i Härnösand, där hon varit kommunalråd, uppfyller tyvärr inte kraven för att tilldelas epitetet ”känd”.
Alldeles för ”okänd”, skanderade storstadens tyckokrati.
Jag har faktiskt själv haft en del med Amanda Lind att göra när hon var kommunalråd i Härnösand och jag arbetade som journalist i samma stad. Och ”okänd” är inte det första adjektiv jag kommer att tänka på. Lägg dessutom till att hon under de senaste två åren också har varit partisekreterare i Miljöpartiet.
Även hennes man, konstnären BjörnOla Lind, har lyfts fram i debatten som ett exempel på hur otroligt knasigt allt är. Ni förstår han jobbar med experimentell konst och kan spela aboriginernas traditionella instrument. Helt galet!
Sedan var det ju det här med håret.
Detta känns så otroligt uttjatat, men vi tar det igen. Att vi diskuterar kvinnors utseende istället för deras prestationer är ett underbetyg för det offentliga samtalet.
En av de mer extrema turerna i den diskussionen kom häromdagen då Lind fick ta emot kritik för att hennes frisyr skulle vara exempel på så kallad ”kulturell appropriering”. Helt enkelt att hon som del av det vita majoritetssamhället ”roffar åt sig” av särdrag och kulturuttryck från en minoritetskultur.
Jag får akta mig så inte min egen allt tunnhårigare hjässa tas som intäkt för att jag snyltar på den latinska kyrkans traditionella munkfrisyr.