Alliansens inriktning diskuteras, men det finns skäl för optimism.
I år fyller Nato 70 år.
På sina håll uppfattas alliansen som en allt annat än pigg 70-åring. Inte minst har tonläget om Natos funktion på senare tid varit högt.
Alliansen har dock all anledning att fira: Utmaningar till trots har man länge varit en stark och relevant kraft – och man har stor potential att också vara det framöver.
Natos jubileumsår går mot sitt slut. Tidigare i veckan hölls ett extra påkostat toppmöte i London. Inför det kom en debatt om alliansens syfte som legat och pyrt under flera år upp till ytan.
Så sent som för en månad sedan tog sig Frankrikes president Emmanuel Macron ton. Han talade om hur en amerikansk osäkerhetsfaktor gradvis börjat sätta det europeiska säkerhetsarbetet på paus: ”Vi upplever för närvarande Natos hjärndöd.” (The Economist 7/11 2019).
Det hårda omdömet är dock inte det i sammanhanget mest intressanta. Det är den linje som Macron sedan en tid tillbaka driver: att inta en mjukare attityd gentemot Ryssland.
Nato har all anledning att fira. Utmaningar till trots har man länge varit en stark och relevant kraft.
Det är verkligt oroande. För även om kalla krigets dagar är förbi har den ryska revanschlustan visat sig med skrämmande tydlighet. Georgienkriget 2008 var en väckarklocka, den olagliga Krimannekteringen 2014 en varningssignal.
Sedan han tillträde 2017 har USA:s president Donald Trump anklagats för en oförmåga till transatlantiskt ledarskap. Det finns fog för det: Administrationens utrikespolitiska linje är på många plan frustrerande oförutsägbar – vilket självklart påverkar stämningen Nato-medlemmar emellan.
Till stor del har kritiken mot Trump emellertid gällt uttalanden om att medlemsländer åker snålskjuts på USA. Det syftar på att långt ifrån alla Nato-medlemmar uppfyller den gemensamt fastslagna målsättningen om minst två procent av BNP till försvarsbudgeten.
I sak har han rätt: Det är vällovligt att en debatt om behovet av solidariska bidrag till den transatlantiska säkerheten på allvar kommit till skott.
Ett annat smolk i glädjebägaren är medlemslandet Turkiet. Parallellt med fruktansvärda härjningar i Syrien har president Recep Tayyip Erdoğan fört landet i en alltmer auktoritär riktning. Det är i Nato-avseende är problematiskt med tanke på alliansens underliggande, värderingsmässiga syfte: Liberal demokrati ska främjas.
Nato har bestått i sju decennier. Det finns trots tvistefrågor skäl till fortsatt optimism.
Alliansens styrka ligger i en värdegemenskap som i det långa loppet är större än vilka ledare som för tillfället utgör enskilda länders ledare.
Max Eskilsson, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån