Replik på Micaela Löwenhööks (ordförande för Moderaterna i Skellefteå) krönika ”Ingenting är heligt” publicerad i Norran och på norran.se onsdagen den 26 februari 2020.
Micaela Löwenhööks argumentation om kommunalt finansierad kultur är ett praktexempel på hur Moderaterna låter vänstern styra det politiska samtalet.
När vänstern jämför Löwenhööks ambitioner med Sverigedemokraternas – som de menar är att detaljstyra konsten – är det i sig en politisk halmgubbe som hon borde syna.
Kritiken faller på sin egen orimlighet, såväl den mot Moderaterna som den mot Sverigedemokraterna.
Att detaljstyra konsten är naturligtvis ingen målsättning, varken för moderater eller för sverigedemokrater.
Gemensamt för båda är en öppenhet för nödvändiga diskussioner om vilken konst som egentligen ska skattefinansieras. Att prioriteringar måste göras även inom kulturpolitiska områden är ingen nyhet. Trots det är vänstern alltid snabba på att förklara den debatten som en konspiratorisk ambition att styra kulturen.
Där faller Micaela Löwenhöök rakt i vänsterfällan. I stället för att angripa kulturvänsterns problemformulering, och stå upp för vikten av att få ifrågasätta även kulturpolitiken, köper hon narrativet och ”brunsmetar” av bara farten den tydligaste rösten i kulturdebatten – Sverigedemokraternas.
Efter att ha anammat vänsterns retorik snurrar hon sedan in sig i ett förvirrat argumentationsmönster, där hon å ena sidan bedyrar att Moderaterna inte vill göra skillnad på konst och konst, men anser samtidigt att det är rimligt att göra skillnad på konst.
Moderaterna borde i stället stå på sig. Konsten är och ska vara fri, det är inget som avgörs utifrån att skattebetalarna finansierar den eller inte.
Att kunna ifrågasätta och debattera är självklart. Att aningslöst köpa vänsternarrativet och mena att den uppfattningen är ”brun” är inget annat än ett bevis på Moderaternas ängsliga inställning till en nödvändig debatt.
Markku Abrahamsson, gruppledare för Sverigedemokraterna i Skellefteå
Ingenting är heligt