Finansminister Magdalena Andersson (S) har presenterat budgetpropositionen för 2020.
Samtalen har varit konstruktiva och bra, sa finansminister Magdalena Andersson (S) när hon på onsdagsmorgonen presenterade regeringens budgetproposition för 2020.
I vanlig ordning var de flesta reformer redan kända. De stora satsningarna handlar om borttagen värnskatt, ökade anslag till polis och rättsväsende, satsning på lärarassistenter och nedsatt arbetsgivaravgift för unga, långtidsarbetslösa och nyanlända.
I de enskilda frågorna finns flera liberala segrar som inte kan pratas bort. Att få ned marginalskatten är exempelvis både hälsosamt för ekonomin och en viktig principfråga.
Men när det kommer till helheten är det svårt att komma ifrån att budgetpropositionen är en märklig konstruktion, som bäst sammanfattades av Liberalernas ekonomisk-politiska talesperson Mats Persson tidigare i veckan: ”Det är partier som inte vill samma sak med Sverige och då är det klart att det blir svårt att förhandla.”
Det är uppenbart att Socialdemokraterna behövt ta ett steg tillbaka.
Mats Persson fick medhåll av finansministern under hennes pressträff: ”Vi står ideologiskt långt ifrån varandra”, sa hon och pekade på den fördelningspolitiska profilen som ger höginkomsttagare en stor skattesänkning.
Liknande konflikter finns mellan Centerpartiet och Miljöpartiet, och är förklaringen till att drivmedelsskatten sänks och höjs på samma gång. Centerpartiet har fått igenom en sänkning av skatten för nästa år, medan Miljöpartiet kämpat för att bibehålla den överindexering som innebär att skatten höjs för varje år.
”Fyrklövern”, som L-ledaren Nyamko Sabuni symboliskt kallade januaripartierna på sin pressträff, förenas inte av ett gemensamt mål utan av en gemensam fiende. Det är det som förvandlar budgetarbetet till en huggsexa om enskilda segrar i stället för en förhandling om riktningen för politiken och samhället.
Centerpartiet och Liberalerna har kämpat hårt för att driva igenom sina delar av januariöverenskommelsen, och det med bitvis goda resultat. Det är uppenbart att Socialdemokraterna behövt ta ett steg tillbaka. Partiets största vallöfte, att påbörja införandet av ”familjeveckan”, är exempelvis skjutet på framtiden.
Men det är värt att ställa frågan igen: vad blir konsekvenserna på sikt när regeringen och dess samarbetspartier uttryckligen säger att de vill olika saker med Sverige?
Och kanske framför allt: är detta verkligen det bästa sättet att driva liberal politik?
Joakim Broman, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån