Anders Saadio, verksamhetschef för belysning, Skellefteå kommun, redovisade i Norran (7/2 2019) hur kommunens gatubelysning ska förnyas och förbättras och vem som ska betala för detta.
Av artikeln framgick att landsbygden, byarna, måste räkna med att få betala en väsentlig del av kostnaderna själva om man vill behålla belysningen.
Strax före jul kunde vi läsa en ledare i Skellefteåtidningen, kommunens egna tidning, med rubriken ”Landsbygden i centrum”. Där hyllade kommunalrådet Lorents Burman (S) landsbygden och hävdade att ”attraktionskraften ökar även för boenden utanför centralorten”. Han skriver även att kommunen ”vill ha stora öron och lyssna på synpunkter utifrån som är värdefulla för oss.”
Jag skulle vilja ha besked av Lorents Burman: Är det Anders Saadios egna idéer som är återgivna i Norran, eller finns det ett politiskt inriktningsbeslut i bakgrunden till det som redovisas i artikeln?
Vi är som landsbygdsbor vana med att ”hyllas” på det sätt som Lorents Burman gör i sin ledare. Även andra nivåer, som riksdag, länsstyrelser, regionförbund med, flera levererar verbala hyllningar till landsbygden och dess framtid. Men hur blir tillämpningen i praktiken?
Förslaget om kostnadsfördelningen för byten av gatubelysning i Skellefteå kommun är ett exempel på att fagra politiska hyllningar och löften inte betyder så mycket i verkligheten.
För något år sedan presenterade den parlamentariska Landsbygdskommittén sin utredning med 75 punkter som ska skapa optimism och framtidstro i hela Sverige.
I ett av de övergripande perspektiven utgår man från ”likvärdiga förutsättningar för medborgare att arbeta, bo och leva i landsbygderna.”
Har detta varit ledstjärnan för Skellefteå kommun i det förslag som vi kunde läsa om i Norran.
Bernt Wikström, ordförande i Hushållningssällskapet Norrbotten-Västerbotten