Reformeringstempot är ohållbart.
Nästa år blir arbetsamt.
Redan 2021 ska förändringen av Arbetsförmedlingen vara ”fullt genomförd”. Då ska myndigheten i princip ägna sig åt administration. Privata aktörer ska sköta arbetsförmedlandet.
Visst är det positivt att politiken, genom januariöverenskommelsen, tagit sig an den ineffektiva myndighetskolossen. Men det borde samtidigt vara uppenbart att processens gång är ohållbar.
I dagarna begärde Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni ett möte med övriga ”januaripartier” för att reda ut problematiken kring reformeringen (SVT 5/11 2019). Inte minst ifrågasätter hon tidsplanen. Sedan tidigare har Liberalerna även lyft oklarheten kring kommunernas roll.
Ska kommunala aktörer vid behov kunna gå in, exempelvis på mindre orter? Inom det området saknas politisk färdriktning – vilket innebär stor osäkerhet för kommunalråd och privata aktörer. Reformeringens pressade schema till trots kommer inte den statliga utredning som benar ut frågan att presenteras förrän kommande vår (Dagens Nyheter 29/10 2019).
Vid det här laget borde det vara uppenbart att processen går för fort.
Även Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson är kritisk: ”Vi moderater vill inte se att vem som helst ska kunna bli arbetsförmedlare och att det startas en massa företag runtom i landet som använder skattebetalarnas pengar utan att det går att kontrollera” (Expressen 6/11 2019).
Hon varnar för konsekvenserna när lagen om valfrihet ska appliceras brett inom arbetsmarknadspolitiken och hänvisar till den misslyckade alliansreformen etableringslotsar.
Centerpartiet, som är pådrivande i reformeringen, verkar dock ta det med ro. Martin Ådahl, arbetsmarknadspolitisk talesperson, framställer det i princip som att kritiska röster skulle vara nöjda med dagens arbetsförmedling: ”Vi kan inte börja låtsas som att Arbetsförmedlingen har fungerat.” Även oro för tidsplanen avfärdas: Arbetsförmedlingen bedömer ju själva att ”det är fullt möjligt att genomföra reformen till 2021” (Dagens Nyheter 7/11 2019).
Det är dock en väl tilltagen förenkling. I den knappt 350-sidiga rapport om reformeringen som myndigheten själva gav ut häromdagen konstateras att tidsplanen kan vara realistisk. Men med en tydlig brasklapp: ”Detta medför en högre grad av risk än om de hade genomförts var för sig eller under en längre tidsperiod.”
Vid det här laget borde det vara uppenbart att processen går för fort och kantas av alltför många obesvarade frågor.
Hur missnöjd man som politiker än är med myndighetens nuvarande form borde det ligga i allas intresse att reformprocessen blir både grundlig och långsiktig.
Max Eskilsson, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån