Den så kallade Änokdomen 2015 gav ny vägledning i synen på möjligheten att avverka i fjällnära skogar.
Det uppstod då ett tvång för staten att bevara skog med viss naturvårdskvalitet i samband med att någon sökte avverkningstillstånd.
Tidigare hade det funnits obegränsade möjligheter för både Skogsstyrelsen och länsstyrelser att välja vilka områden som skulle prioriteras för formellt skydd. Ofta valdes det fjällnära området bort med hänvisning till att så mycket redan var skyddat sedan tidigare.
Änokdomen försämrade dessa valmöjligheter, och domen från mark- och miljödomstolen i Umeå, som kom helt nyligen, klargjorde att det inte finns något sätt att kringgå ersättningsrätten.
Att acceptera dessa nya spelregler ser ut att vara något som är svårsmält framför allt för vår skogliga myndighet, Skogsstyrelsen. Hittills har de gjort allt man kunnat göra för att problematisera.
Hela historien är onödig. Det har varit en oerhört lång process som allvarligt skadat enskilda människor.
Med en sådan inställning gav sig Skogsstyrelsen, via sitt ombud, Kammarkollegiet, in i den första domstolsprocessen. Där förlorade man på alla punkter. Med största sannolikhet kommer man inte heller att få gehör i högre instans för åsikter som faktiskt ytterst kränker vår grundlag.
I dag har Skogsstyrelsen och länsstyrelser alla verktyg som behövs för att hantera fjällnära avverkningsärenden på ett korrekt sätt. Om de nu aktuella skogsområdena skyddas med befintliga skyddsinstitut, som biotopskydd och reservat, blir den skog myndigheten själv pekat ut som värd att bevara skyddad för all framtid.
Dessutom får markägarna sin rättmätiga ersättning, och skattebetalarnas pengar riskeras inte att förslösas genom att man tvingas betala för samma område flera gånger, till exempel vid ägarbyten. Det sistnämnda skulle teoretiskt kunna inträffa om Skogsstyrelsen väljer att neka avverkningstillstånd.
Visst kan man säga att lagstiftningen kring frågorna är ganska tunn. Men för den som sökt en lösning har möjligheterna funnits där hela tiden. I stället har än det ena, än det andra hindret målats upp och en del argumentation har fallit redan innan den nått fram till slutförhandlingar i domstol.
Att motiven varit mer ekonomiska än juridiska är uppenbart. Det framgår till exempel av Skogsstyrelsens egna utredningar som togs fram förra vintern.
I första hand borde juridiskt tvingande intrångsersättningar vara en konsekvens för politiken att hantera, och inte något som myndigheter ska behöva oroa sig över?
Hela historien är onödig. Det har varit en oerhört lång process som allvarligt skadat enskilda människor.
Den har också med säkerhet bidragit till att sänka myndigheters generella förtroendekapital hos den breda allmänheten.
Anders Pettersson, näringspolitisk talesperson för Allmänningarna i Västerbotten