Annie Lööf har kastat föregångarrens mödosamma arbete med att etablera C som ett trovärdigt borgerligt parti över bord.
Det är inte länge sedan Annie Lööf, som på torsdagen talar i Almedalen, försökte profilera sig som borgerlighetens självklara ledare.
Efter att Fredrik Reinfeldt lämnat posten som moderatledare efter valet 2014 framstod Annie Lööf som borgerlighetens klarast lysande stjärna och en potentiell statsministerkandidat.
Alliansen beskrevs stundtals som ”Annieansen”.
Att det fanns anledning att ifrågasätta detta blev uppenbart i samband med Transportstyrelseskandalen sommaren 2017 när Centerpartiet satte stopp för en misstroendeförklaring som hade kunnat bana väg för en alliansregering. Den som gör anspråk på att leda borgerligheten får aldrig tveka inför möjligheten att avsätta en socialdemokratisk regering.
Regeringsbildningen efter valet förra året och januariöverenskommelsen lär emellertid för överskådlig framtid omöjliggjort Centerpartiets planer på att spela en ledande roll inom borgerligheten.
Det kan tyckas orättvist; januariöverenskommelsen har tack vare Centerpartiet och Liberalerna potential att leda till viktiga liberala reformer av både skatter, arbets- och bostadsmarknad. Men långsiktig trovärdighet för ett liberalt borgerligt parti bygger även på förmågan att ta regeringsansvar, och inte acceptera en socialdemokratisk problemformulering kring hur landet bör styras.
Det var denna insikt, om att borgerlig politik bäst förverkligas av borgerliga regeringar, som i vintras fick en rad ledande centerpartister att förorda M-ledaren Ulf Kristersson som statsminister.
I dag talar emellertid många med inblick i Centerpartiet snarare om att det bland tongivande personer kring partiledningen finns en tydlig ambition att januariöverenskommelsens anda ska ligga till grund även för regeringsbildningen 2022. Och att Centerpartiet då ska sätta sig i regering med Socialdemokraterna.
Än så länge tycks C-ledningen ha sina väljare med sig vad gäller samarbetet med den rödgröna regeringen. Det gäller inte minst de väljare som framförallt uppskattar hur Annie Lööf kommit att profilera Centerpartiet som garanten för att Sverigedemokraterna hålls borta från politiskt inflytande.
Risken är dock, som den före detta C-riksdagsledamoten Staffan Danielsson konstaterat, att Centerpartiet än en gång håller på att förvandlas till ett enfrågeparti som genom känslomässiga utspel och ultimativa krav låter sig marginaliseras (Dagens Samhälle 15/11 2018). Det hände med kärnkraften, som inte skulle laddas, och det hände med Öresundsbron, som inte skulle byggas.
Det är lätt att se historien upprepa sig. Strategin att lägga allt fokus på motståndet mot Sverigedemokraterna har redan lett till att den förre C-ledaren Maud Olofssons mödosamma projekt att återupprätta Centerpartiets borgerliga trovärdighet kastats överbord.
Det är inte osannolikt att en framtida centerledare tvingas börja om vid en punkt liknande den där Maud Olofsson inledde sitt partiledarskap. För egentligen råder det inte några tvivel om att Centerpartiet är ett parti som har sin grund i en insikt om företagandets och den egna ansträngningens värden.
Det är och förblir borgerliga kärnvärden.
Svend Dahl, fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån