Med viss förvåning följer jag det som sägs och skrivs om upplevelser och fakta kring brottslighet och död i Sverige.
Själv har jag alltid utgått från att det är bättre om vi är överens om hur det är, och oense om hur vi ska komma vidare, än tvärtom.
Jag känner tvekan så fort som så kallad fakta presenteras med orden ”det ser man ju” eller ”jamen se dig omkring, är du blind”.
Jag skakar på huvudet åt dem som inte på några villkor kan se att den diskussion som förs kan ha ett annat syfte än att bara berätta status för dagen.
Som vit, medelålders kvinna stöter jag inte på samma hinder som den som är född på andra sidan jorden och talar svenska med ”fel” brytning gör.
Fundera på varför folk tror att Sverige är ett osäkert land att lev i.
Att jag är uppvuxen i glesbygd har vidgat mina vyer för hur normer skapas; särskilt de som har med staden som norm att göra. Men jag har inte kommit till någon annan slutsats än att då får vi väl samtala om saken. Förvånande nog möts jag påfallande ofta av svepande gliringar om min mentala status i stället för av konkreta svar.
Ärligt talat. Ibland förvånas jag av hur svårt det verkar vara att se att flera av världens ledare bygger sitt ledarskap på folkets okunskap och vilja att allt ska vara svart eller vitt.
I nästa stund så förstår jag att om man bygger sin bild av Sverige i dag på det som man talar om i media så blir det ju per automatik fel.
Låt mig ta ett exempel: När man räknar vad människor avlidit av så visar det sig att hjärtsjukdom och cancer står för nästan 60 procent av alla dödsfall, men får nöja sig med 26 procent av utrymmet i media. Mord och terrorism orsakar en promille av alla dödsfall, men står för nära 60 procent av utrymmet i media. En promille mot 60 procent.
Sug på den och fundera vidare på varför folk tror att Sverige är ett osäkert land att leva i. Fundera på varför inlägg av typen: ”Usch så hemskt det har blivit. Så ledsamt att man inte kan känna sig trygg på gatorna nuförtiden” får så många medhåll och bekräftande kommentarer. Diskutera gärna i smågrupper och återkom.
Jag menar att de som bestämt hävdar att någonting är trasigt i vårt land faktiskt gör det för att de vill sälja in hur vi borde laga det som, enligt dem, gått sönder. Och jag tänker att den lösningen väldigt sällan beskrivs som inkluderande, att ge människor chans att bidra eller att den som inte ser ut som normen faktiskt också hör hit.
Och snart är det väl sådana som jag som inte ryms inom vad vi tolererar. Eller du.
Britta Flinkfeldt, socialdemokratiskt kommunalråd i Arjeplog