Maria Wetterstrand lämnade över en utredning till Isabella Lövin (MP) med förslag som kan gynna ett företag som hon är engagerad i.
Maria Wetterstrand, tidigare MP-språkrör, lägger fram en statlig utredning som förespråkar obligatorisk iblandning av biobränsle för flygsektorn.
Samtidigt sitter hon i styrelsen för och äger aktier i ett företag som vill utveckla ett sådant bränsle.
En statlig utredare föreslår alltså en tvångsåtgärd som skulle gynna dennes ekonomiska intressen. Det går inte att uttrycka på något annat sätt: om det inte är olagligt är det i varje fall extremt olämpligt. Och något som inte bara undergräver legitimiteten för själva förslaget – som bortsett från misstankarna om jäv är bra – utan också förtroendet för politiken.
Märkligt nog verkar varken hon själv eller regeringen se några problem med det hela. Maria Wetterstrand säger till Ekot (5/3 2019) att hon varit öppen med styrelseuppdraget.
Men att man är öppen med sitt misstänkta jäv förändrar ingenting.
Det minsta hon kan göra är att sälja sina aktier och avgå från sitt styrelseuppdrag.
I ett större sammanhang är frågan om politikers sidouppdrag inte helt enkel. För några veckor sedan uppmärksammades att Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L) har miljoninkomster utanför politiken genom styrelseuppdrag för industrikoncernen Beijer Alma och laserknivstillverkaren Elekta.
Det har fått kritik, både för att det tar tid från hennes politiska uppdrag och för att det sammanblandar väljarnas intressen med företagens.
Samtidigt tycks det inte som en helt rimlig princip att politiker skulle förbjudas från att engagera sig i andra samhällssektorer. Uppdrag i företag, ideella eller fackliga organisationer kommer i många fall att ge erfarenheter och kunskaper som annars hade varit svårförvärvade. Det är inte troligt att politiken skulle fatta bättre beslut av att isoleras ytterligare från ”verkligheten”.
Känsligt blir det främst när sidouppdragen i mer direkt mening påverkas av politiken, exempelvis genom att vara beroende av politiska beslut eller offentliga medel. Ur det perspektivet är kanske Cecilia Wikströms uppdrag i Elekta mer problematiskt än det i Beijer Alma eftersom det förra arbetar i en sektor med nära koppling till den offentliga ekonomin.
Viktigast av allt är dock att ingen politiker bör delta i beslut som kan gynna dem själva eller en organisation de representerar utanför politiken.
I Maria Wetterstrands fall är det solklart. Det minsta hon kan göra är att sälja sina aktier och avgå från sitt styrelseuppdrag.
Joakim Broman, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån