Framtiden möts inte med en starkare stat på bekostnad av kommuner och regioner.
Landets 290 kommuner och 20 regioner är kittet som håller samman Sverige.
Den lokala och regionala nivån har bevisat att den klarar utmaningar. Att Sverige klarade den djupa finanskrisen på 1990-talet beror till stor del på den lokala och regionala nivån. Att populism och extrema yttringar har mindre framgång i Sverige än i Europa beror också till stor del på den lokala och regionala nivåns styrka.
Vi står nu inför stora utmaningar. Fler än varannan region och knappt hälften av kommunerna räknar med att årets verksamhet går med underskott. Att färre ska försörja fler, som en följd av demografin, rekryteringsbehovet, skiftet i arbetssätt, genom digitalisering, och bristen på handlingsfrihet inom vissa områden är några faktorer som påverkar morgondagens välfärdstjänster.
Det har i vissa kretsar blivit på modet att kräva en stark stat. Landet ska växa genom centralisering.
Förespråkarna undviker dock att svara på följande frågor: Vilka välfärdstjänster skulle bli bättre? Hur skulle de samlade skatterna, vilket ligger latent i resonemanget, bli större?
SKL:s medlemmar svarar för åtta av tio välfärdstjänster och får höga betyg i kvalitetsundersökningar. Staten, i den mån den finns kvar runtom i landet, brottas med besvärande lågt anseende för centrala verksamheter som arbetsförmedling och försäkringskassa.
Det är inte rimligt att man lokalt tvingas till hårda prioriteringar och höjd skatt, medan staten samlar i ladorna.
Grunden för den starka lokala och regionala nivån är skattekraft och självstyrelse samt finansieringsprincip, det vill säga att när staten genom exempelvis ny lagstiftning ger kommunerna nya eller utökade uppgifter så ska kommunerna få ekonomisk kompensation för det.
Det är i dialog med invånarna lokalt som skola, vård och omsorg ska utformas, likväl som skattesatsens storlek, ungdomens hus och bostadsplanering. I lokalsamhället finns tillit och närhet. Det finns många länder i Europa där den lokala nivån saknar beskattningsrätt och beslutskraft. De är sämre rustade för både välfärdsuppdraget och kriser.
Landets kommuner och regioner ställer nu om välfärdstjänsterna till den moderna tiden. Staten kan stödja omställningen. Det finns lagar och regler som behöver moderniseras för att exempelvis digitala verktyg ska kunna frigöra kompetens. Den statliga detaljstyrningen måste minska, och staten måste sluta lägga nya uppdrag, som inte är finansierade, på kommuner och regioner.
Känslan av att vara övergiven förstärks hos invånare, kommuner och regioner när staten drar tillbaka välfärdstjänster från landsbygden.
Och när staten inte tar ansvar för bredband i hela landet. Bristen på digital infrastruktur drar en besvärande linje mellan stad och land.
SKL har tidigare konstaterat att statens finanser är starka. Det är inte rimligt att man lokalt tvingas till hårda prioriteringar och höjd skatt, medan staten samlar i ladorna.
Det statliga utjämningssystemet med dess olika delar behöver ses över i ett större sammanhang. Det är mer än resurser som måste föras in i ekvationen. Diskussionen kring kostnadsutjämningen visar på ökad polarisering mellan stad och land, som om den fördjupas, riskerar sammanhållningen.
Regeringens initiativ till en välfärdskommission är bra, flera viktiga utgångspunkter har identifierats. En nyckel är den egna rollen. Om riksdag och regering respekterar finansieringsprincipen, prioriterar generella statsbidrag före detaljstyrda och tar över kostnadsansvaret för exempelvis LSS så får kommuner och regioner en rättvis chans att bättre utföra sitt uppdrag.
Det framgångsrika Sverige byggs lokalt, det har historien lärt oss. Det gäller också framåt.
Anders Knape, ordförande Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)