Arbetsförmedlingen tvingas nu in i en snabb omstrukturering.
Dels ska man klara de nya budgetkraven, dels finns det en politisk vilja att släppa in fler privata aktörer på marknaden.
Naturligtvis måste man alltid se över en verksamhet som finansieras med skattemedel. Vi vet. Så ser vår vardag också ut.
Men låt oss reflektera en kort stund över var Arbetsförmedlingen är särskilt svår att ersätta.
Vi representerar kommuner i Norrbotten, både stora och små, både glesa och mer tätbefolkade. Vi har en samlad erfarenhet av såväl det statliga undandragandet, som tidigare reformer som tryckts igenom utan någon större reflektion kring hur enskilda människor i gles- och landsbygd påverkas. Vi kan något om dessa frågor.
I Norrbotten hade vi i slutet av 2018 ungefär 5 000 personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden och som kräver stora insatser för att kunna hitta ett arbete. Det vill säga ungefär dubbelt så många som de övriga arbetslösa. Däri ligger våra AF-kontors stora engagemang.
Erfarenheten säger oss att de privata utförarna inte brukar vara intresserade av att etablera sig i små kommuner.
När man försöker flytta ”arbetslösa i utsatt ställning” till handläggare på distans så har tidigare cirka 16 procent kunnat överföras. Det betyder att Arbetsförmedlingen efter en omorganisation fortfarande kommer att ha kvar ett stort antal personer som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Vi vet att dessa kommer att hamna på våra socialkontor.
Erfarenheten säger oss att de privata utförarna inte brukar vara intresserade av att etablera sig i små kommuner. Studera gärna privata utbildningsanordnare eller för all del apoteken.
Ett annat av Arbetsförmedlingens uppdrag är att ge arbetsgivarna stöd vid rekryteringar. Vi tror inte att stora företag som LKAB, eller ens våra egna kommuner, skulle få det svårare än i dag att hitta personal – om det inte vore så att vi i Norrbotten befinner oss i ett extra utsatt läge.
Kompetensbristen är företagens svåraste nöt att knäcka. Tillväxten bromsas redan i dag av det faktum att det inte finns ”rätt” personal att tillgå. Bördan blir allt tyngre på de riktigt små företagens axlar, de som utgör tre fjärdedelar av vårt näringsliv.
Familjeföretaget som behöver säsongsanställa. Den lilla firman som behöver den riktigt specialiserade arbetskraften.
Vem ska anvisa människor från övriga Sverige till arbetstillfällena i Norrbotten?
Vad blir kvar av de arbetsmarknadsåtgärder som ska matcha behoven?
Hur ska de lokala behoven hanteras?
I dag samverkar flera av Norrbottens kommuner i projekt och samordningsförbund med Arbetsförmedlingen. Vi gör mycket gott där den lokala kännedomen och de lokala nätverken är en förutsättning för ett gott resultat. Hur ska det arbetet och den kunskapen ersättas?
Norrbotten bidrar till Sveriges välstånd. Om vi ska kunna fortsätta med det behövs arbetskraft.
Arbetsförmedlingen är en mäklare av kompetens. Det behovet försvinner inte, och kan inte ersättas av någon annan, inte ens om de privata aktörerna skulle finnas i hela vårt län.
Tillväxten i Norrbotten och i stora delar av övriga Sverige kommer att avstanna. Utom för våra försörjningsstöd.
Var det det som var meningen, eller skulle vi kunna få lov att använda våra skattepengar till vård, skola och omsorg i stället?
Britta Flinkfeldt (S), kommunstyrelsens ordförande Arjeplog
Sara Lundberg (S), kommunstyrelsens ordförande Arvidsjaur
Tomas Egmark (S), kommunstyrelsens ordförande Älvsbyn
Helena Stenberg (S), kommunstyrelsens ordförande Piteå
Niklas Nordström (S), kommunstyrelsens ordförande Luleå
Claes Nordmark (S), kommunstyrelsens ordförande Boden
Tommy Nilsson (S), kommunstyrelsens ordförande Kalix
Anne Jakobsson (S), kommunstyrelsens ordförande Överkalix
Tomas Mörtberg (C), kommunstyrelsens ordförande Övertorneå
Ulrika Hammarström (S), kommunstyrelsens ordförande Pajala
Jeanette Wäppling (V), kommunstyrelsens ordförande Gällivare
Robert Bernhardsson (S), kommunstyrelsens ordförande Jokkmokk