Befolkningen i Norrbottens län ökar inte.
Det gör den i Västerbotten. Något i varje fall. Men läser man det finstilta så framgår det att det främst är i Umeå som tillväxten sker. Umeå som universitetsstad har ett försprång gentemot Luleå.
I inlandet glesnar det. Somliga flyttade av äventyrslystnad. Det var lätt att få jobb i storstan. Boende brukade ordna sig. Och mellan människor fanns det en känsla av att det var det rätta att göra.
Det är inte raketforskning att räkna ut att om de som är i fertil ålder söker sig till större städer så blir det en win-win-situation för staden som får både den unga och snart dennes barn.
Vi som gillar att leva på ett annat sätt har fått försvara vårt val. I debatten har vi fördummats. Ställts mot den urbana normen.
Det vi gjort måste förklaras för att bli begripligt. Och vi är så många som är trötta på det.
Vi som gillar att leva på ett annat sätt har fått försvara vårt val. I debatten har vi fördummats. Ställts mot den urbana normen.
Det vi jobbar med i kommunerna är i huvudsak två saker: det ena är att få så mycket gjort för så lite skattepengar som möjligt, det andra är att jobba med kommunens utveckling och attraktivitet.
Vi kämpar mot normen, så är det. Men det betyder inte att det är omöjligt.
Sverige är på väg ut ur en högkonjuktur. Att få tag på folk till de lediga jobben har varit ett elände. Jag har inte varit på ett enda företagsbesök där vi inte kommit in på kompetensförsörjningen – det fina ordet som betyder få tag på folk.
Nu går vi sakta men säkert mot en lågkonjunktur och snart, om inte redan, börjar varslen läggas. Det är nu vi kommer att prövas.
Jag är övertygad om att fler människor vill ha det som jag har det. Och jag tycker mig se tecknen överallt.
I forskningen om flyttmönster. I motrörelsen som uppstått mot den urbana normen. På Instagram där flödena befolkas av människor som vill ta hand om och bevara, känna trägolven under fötterna och göra eld i järnspisen. Och som därför skaffar sig ett hus utanför stan. I diskussionerna om rättigheter och svårigheter rörande skillnaderna i landet.
Där det finns framtidstro där vill människor bo. Särskilt om det är billigare och enklare och tryggare.
Såklart behöver också vi ha tillgång till utbildning. Såklart kan inte människor förväntas betala mer i skatt för mindre service.
Allt det där vet vi. Men klarar vi att framstå som attraktiva orter? Och vilka är vi?
Kom igen! Vi sträcker på ryggen, vägrar att beskrivas som avvikare, talar väl om våra livsval och förstår att allt det där faktiskt har betydelse. När vi prövas.
Britta Flinkfeldt, socialdemokratiskt kommunalråd i Arjeplog