Jonas Sjöstedt leder ett parti som förlorat allt inflytande över regeringspolitiken.
När Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt går upp på Almedalsscenen befinner han sig i en situation där han tvingats inse att möjligheterna att påverka regeringspolitiken de närmaste åren är ytterst begränsade. Det enda som återstår av förra mandatperiodens maktposition är vaga förhoppningar om vad som skulle kunna hända när rösterna är räknade på valnatten 2022.
På pappret är januariöverenskommelsen mellan de rödgröna partierna och riksdagens två liberala partier en dröm för Jonas Sjöstedt. Att Socialdemokraterna ger upp ambitionerna att vara just socialdemokrater, och låter Centerpartiet och Liberalerna få betydande inflytande över skatter och arbetsmarknadspolitik skapar potential för Vänsterpartiet att vinna missnöjda S-väljare.
Det var vad som hände 1998 när Görans Perssons besparingspolitik fick vänsterinriktade väljare att strömma till Gudrun Schymans parti.
Stenhård blockpolitik gav under alliansåren Vänsterpartiet chansen att ta rejält betalt för sitt stöd, vilket inte minst blev tydligt i frågan om vinster i välfärden och den rödgröna regeringens sedermera nedröstade förslag om vinstförbud i skola och omsorg. Det är denna maktposition som Vänsterpartiet nu blivit av med.
I princip är Vänsterpartiet tillbaka i den historiska positionen där partiet inte har några andra alternativ än att acceptera en S-ledd regering – oavsett vilken politik den för. För lika lite som gamla VPK skulle ha fällt en arbetareregering, tycks Jonas Sjöstedt vara beredd att fälla en S-regering som driver en politik som går rakt emot Vänsterpartiets, och många S-väljares, övertygelse.
Det blev tydligt häromveckan när Jonas Sjöstedt i en intervju med SVT (18/6 2019) började backa från vinterns hot om att fälla regeringen. Efter januariöverenskommelsen utfärdade Sjöstedt en skarp varning när han intervjuades i Aktuellt: ”Är det så att de börjar röra arbetsrätten, är det så att de går mot marknadshyror, ja, då kan de inte räkna med att sitta kvar.”
När riksdagen häromveckan mot bakgrund av den segdragna konflikten i Göteborgs hamn röstade igenom förändringar i arbetsrätten som gör det svårare att använda strejkvapnet om det redan finns kollektivavtal röstade Vänsterpartiet visserligen emot. Men misstroendet, som tidigare lyfts fram som ett alternativ ifall regeringen skulle ändra strejkrätten uteblev.
I stället tvingades Jonas Sjöstedt konstatera att ett misstroende inte tjänat något till. Politiken hade blivit densamma, men statsministern hade riskerat att bli borgerlig.
Strejkrätten ligger visserligen utanför januariöverenskommelsen, men det troliga är att Vänsterpartiet kommer att agera på samma sätt när riksdagen ska ta ställning till de planerade liberaliseringarna av arbets- och bostadsmarknaden.
Jonas Sjöstedts grundläggande problem är att det existerar en 60-procentig riksdagsmajoritet för den borgerliga ekonomisk politik som nu administreras av Stefan Löfven.
Att flytta några procentenheter från Socialdemokraterna till Vänsterpartiet lär inte att förändra den grundläggande parlamentariska matematiken: den politiska inriktning Vänsterpartiet, och merparten av Socialdemokraterna står för, saknar väljarnas stöd.
Svend Dahl, fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån