Att skiljas kan vara en väg framåt.
Det behöver inte vara någonting negativt utan nödvändigt.
Det är ett faktum.
Att som Vårdförbundet uttrycker sig, en svår skilsmässa i mörkaste november, är inte det som vi i Svenska barnmorskeförbundet upplever. Vi anser att det är ett nödvändigt ljus i december.
Under flera år har vi barnmorskor fått kämpat med att i Vårdförbundet visa att vi har en profession som inte liknar sjuksköterskans. Vi har ett helt annat yrke.
Vi är sjuksköterskor i grunden som sedan studerat vidare till barnmorska. Det är inte en specialistutbildning, som exempelvis operationssjuksköterska eller intensivvårdssjuksköterska. Vi har dubbla legitimationer och det ska synas i lönekuvertet. Det kan också skilja i kraven på arbetsmiljö och arbetstider.
Det är till viss del detta som gjort att vi barnmorskor inte känt oss hörda i den stora massa som Vårdförbundet är. Vårdförbundet har i runda slängar 110 000 medlemmar. Barnmorskorna är 6 000. Så varför ska man göra avvikelser i arbetstider och arbetsmiljö för denna lilla grupp? Det är ju den stora massan som ska ha fördelar?
Under flera år har barnmorskorna inte fått den lön de förtjänar. Vi har försökt att få Vårdförbundet att inse detta med vår egen profession. Men alltid känt att de inte förstått.
När vi fick vår löneökning förra året var vi förstås tacksamma. Men i jämförelse ligger vi barnmorskor i Västerbotten fortfarande långt efter riket i övrigt. Det gör vi även om man jämför med till exempel intensivvårdssjuksköterskor. Förra året var bra, men att hänvisa till en enda löneförhandling, som Vårdförbundet gör, är att slå sig för hårt på bröstet.
Att jobba för barnmorskornas specifika frågor skulle ha gjorts för länge sedan.
Vi har under många år upplevt att den profession vi har skiljer sig från sjuksköterskans. Vi behöver andra flexibla arbetstider.
Vi menar att det är viktigt att vi har patienten/familjen i fokus. Vi önskar att vi kunde följa familjen från början till slut i graviditet/förlossning/eftervård. Därmed behöver vi andra arbetstider med till exempel jourtider och måltidsuppehåll.
Hur onyanserat Vårdförbundet än anser att detta är så har de inte lyssnat på oss som jobbar på golvet och tagit intryck av våra synpunkter.
Vårdförbundet gör mycket bra, speciellt för sjuksköterskorna. Det är naturligt eftersom det är den stora massan i Vårdförbundet.
Vårdförbundet hänvisar till att de i dag har ett nationellt barnmorskenätverk.
Jag har suttit i detta nätverk. Och visst, det är bra att det finns engagerade barnmorskor. Men detta nätverk bildades i elfte timmen. Och att som Vårdförbundet säga att det är detta nätverk som ska få barnmorskorna att stanna kvar i yrket är att ta sig vatten över huvudet.
Att jobba för barnmorskornas specifika frågor skulle ha gjorts för länge sedan.
Vi barnmorskor är oerhört stolta över vårt yrke. Det är ett privilegium att hjälpa en kvinna under hela hennes livscykel. Från ungdomstid till pension. Att få förmånen att vara med vid förlossning, graviditet och eftervård. Hjälpa till vid aborter, preventivmedelsrådgivning, stötta och hjälpa vid svår sjukdom.
Vi har ett brett och viktigt yrke som vi vill värna om. Vi är barnmorskor med en profession och nu även med en organisation. Det känns nödvändig för att vi ska få gehör, få en bättre arbetsmiljö och på ett större, bredare sätt kunna få en obruten vårdkedja med patienten i fokus.
Att splittras, som Vårdförbundet uttrycker det, är inte något som vi inom Svenska barnmorskeförbundet känner igen. Vi tycker att vi får helt andra förutsättningar, och kan på så sätt utveckla vår profession vidare. Med barnmorskor, för barnmorskor.
Det är detta som nu kommer att göra att vi kan utveckla yrket som sådant och vår arbetsmiljö specifikt.
Att skiljas kan vara att dö en smula. Men att skiljas kan också vara en nödvändighet för att kunna överleva.
Erika Häggblad, vice ordförande Svenska barnmorskeförbundet i Västerbotten