Läser man kvällstidningar och ser på TV-nyheterna kan man lätt få för sig att hela mänskligheten är fördärvad. Det är bara krig, mord och elände överallt.
Finns det ingen godhet och medkänsla kvar hos mänskligheten? Är vi dömda att gå under i vår egen själviska girighet? Jag tror inte det.
Efter att ha trappat ner som politiker har jag kommit i kontakt med en rad föreningar där styrelse och anställda osjälviskt lägger ner mängder av sin tid på att hjälpa varandra och sin byggd. Det är människor som verkligen gör allt de kan för sin nästa.
När vi vinterbonade vår sommarstuga i Finnfors fick jag frågan om jag ville ingå i en arbetsgrupp för stugägarna och i styrelsen för Finnforsfallets byaförening.
Som nyinflyttad permanentboende kändes det självklart att tacka ja. Vi har arbetat med att rusta upp den anrika badplatsen, och i styrelsen träffas vi för att ta hand om byastugan med mera. Ordföranden och styrelsen bidrar med tid och energi för att bygden ska leva.
Det är ett kall, en strävan att finnas till för andra. Något man inte vill vara utan.
För ett par år sedan blev jag ordförande i Radio Skellefteå. Personalen stretar varje dag med sina sysslor. Gör program och säljer reklam. I styrelsen sitter representanter för medlemsföreningarna, som troget kommer för att fatta de beslut som krävs. De kämpar varje dag för att pengarna ska räcka till att sända ännu ett år.
Skolföreningen Växas har Bruksskolan och Björkskolan, med förskolor och fritids, på sitt ansvar. I styrelsen samlas vi för att vårda dessa verksamheter. Personalen är naturligtvis hjärtat i skolorna, men återigen är det människorna i styrelsen som brinner för att utveckla en friskoleverksamhet med små barngrupper och höga ideal vad gäller innehållet.
Jag har även börjat jobba som vikarie på LP-hemmet i Ursviken. Där får människor som hamnat lite snett i livet bo under några månader för att hitta tillbaka.
Jag måste erkänna att jag var lite nervös inför första natten, som ensam personal i huset, men de boende var och är fantastiskt goda människor. Helt otroligt vilka livsöden jag fått ta del av.
För mig och för den ordinarie personalen känns faktiskt inte som ett jobb. Det är ett kall, en strävan att finnas till för andra. Något man inte vill vara utan.
Det här är naturligtvis något som förstärkts sedan jag kom till tro. Att finnas där för min nästa. Men långt ifrån alla som jobbar ideellt har en personlig tro på Gud. Ändå ger de av sitt liv för andra. Det är som om det finns inprogrammerat i oss att göra gott.
Nåja, människor har en fri vilja. De kan tro eller inte tro. Jag vet i alla fall vem den stora programmeraren är.
Håkan Lindh, tidigare kommunfullmäktigeledamot för Liberalerna, musiker och låtskrivare