Vi lever i en tid där det mesta ska vägas och mätas.
Om det inte är evidensbaserat är det ingenting värt.
Vår förkärlek till det mätbara, och det som går att bevisa, är samtidigt någonting som begränsar oss.
Filosofiska rummet i Sveriges radio P1 (28/10 2018) belyste denna problematik. Det finns en mängd frågor – som meningen med livet, vad som händer när vi dör och var slutar universum – som vi inte kan ha några definitiva och säkra svar på. Ändå ställer vi dem ibland.
Mätbara och teoretiska kunskaper räcker inte alltid till. Det märks inte minst i människovårdande yrken. Där behövs också erfarenhet, känsla och intuition i mötet med människor, oavsett om det är någon inom hemtjänsten, en läkare eller en präst. Det handlar om att se även det som inte går att formulera med vetenskapliga verktyg.
Inom kultur, i vid mening, från bildkonst, teater, musik och litteratur till religion, hittar vi verktyg som kan hjälpa oss att hantera de icke mätbara frågorna på ett meningsfullt sätt.
Jag har inget minne av att man tände ljus på gravarna till allhelgona.
Som präst funderar jag ofta över varför organiserad religion befinner sig i en utförsbacke. Detta samtidigt som många människor söker efter svar som inte är mätbara, och därför ofta också har en andlig dimension.
Inte minst nu i allhelgonatid är det uppenbart att människor söker sig till riter som hjälper till att uttrycka det man känner.
Jag har inget minne av att man tände ljus på gravarna till allhelgona. Numera är det en folkvandring till våra kyrkogårdar denna helg.
Att förlora en nära anhörig, eller en vän, är bland det mest omvälvande vi människor kan vara med om. Antalet borgerliga begravningar blir sakta fler och antalet gravsättningar utan någon ceremoni har ökat markant de senaste 20 åren. Ändå står sig de kyrkliga begravningar förvånansvärt väl.
Jag tror att detta inte bara har att göra med den tafatthet som ofta infinner sig vid dödsfall, eller en ovilja att bryta med tidigare generationers seder. Jag tror att det beror på människors längtan efter det hopp som en kristen begravning är ett uttryck för.
Många gånger har jag upplevt att den kyrkliga begravningsriten kan bära även för den mest genomsekulariserade svensken. Som präst har jag också fått mest uppskattning för de begravningar jag haft jämfört med andra gudstjänster. Jag tror det beror på att riten fungerar.
Vi kan inte mäta och förstå allting. Därför behöver vi konst, musik, litteratur, och andra kulturella uttryck, för att förstå vad det är att vara människa.
Allhelgonahelgens vandringar till kyrkogårdarna visar att människan behöver de religiösa uttrycken för att förstå vad det är att vara människa.
Hans Marklund, präst