Det isländska Piratpartiet har i spåren av Panamaskandalen och stora folkliga protester mot statsministerns affärer i skatteparadiset Brittiska Jungfruöarna klättrat till över 40 procent i opinionsmätningarna.
Från rötterna i frågor som fildelning och övervakningsmotstånd har de isländska piraterna blivit de främsta bärarna av ett utbrett missnöje med de etablerade partierna: ”Vi vill ha en riktig demokrati, där alla på Island har något att säga till om”, beskriver en av partiets sympatisörer det i Dagens Nyheter ( 7/4 2016).
Kanske krävs det en djup ekonomisk kris i kombination med politiska skandaler för att en direktdemokratisk proteströrelse ska få så starkt stöd. Men känslan av att något är fel i det politiska systemet går att hitta även i Sverige.
Som journalisten Maggie Strömberg beskriver i sin nya bok om Miljöpartiet – ”Vi blev som dom andra” (Atlas) - var det inte miljöfrågan, utan missnöjet med det politiska systemet som fick MP-grundaren Per Gahrton att se behovet av ett nytt parti.
Utifrån sina erfarenheter som riksdagsledamot för Folkpartiet, talade Gahrton om maktlöshet och hur partierna dominerades av människor som såg politiken som ett yrke. Det nya partiet skulle bli motsatsen till detta.
I dag förknippas uppfattningen att politiken tappat kontakten med verkligheten kanske framförallt med Sverigedemokraterna. Men den underliggande längtan efter ett politiskt system som fungerar på ett annat sätt och gör radikalt andra prioriteringar är central i både Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och många lokala partibildningar.
Både MP och FI kan delvis ses som protestpartier för en intellektuell medelklass, som tröttnat på teknokratiska höger- och vänsterpartier och önskar sig en mer värderingsdriven politik.
Det är ett perspektiv att hålla i minnet inför nästa val. Inte bara lär MP har svårt att väcka samma entusiasm som för några år sedan. Samtidigt lär den dramatiska åtstramningen av migrationspolitiken ha gett upphov till en motreaktion och längtan efter mer av idealism, befriad från smutsiga kompromisser och moraliskt tveksamma beslut.
Det kan göra Centerpartiet med sitt budskap om ”människor före system” till en vinnare. Men omsvängningen i migrationspolitiken och MP:s regeringsmedverkan kan inte minst bli det som ger Feministiskt Initiativ, en chans att återkomma i politiken.
När kommunpolitikern Joakim Månsson Bengtsson i Lund nyligen hoppade av från MP till FI talade han om just möjligheterna att få vara både politiker och aktivist eller, för att låna Maggie Strömbergs ord, inte behöva vara som ”dom andra” ( Sydsvenskan 11/4 2016).
Kanske kan man tala om en konflikt i politiken mellan maktpartier och drömpartier, där de senares livsnerv är ett obefläckat löfte om en annan sorts politik. Deras möten med makten blir sällan lyckliga, men löftena lär fortsätta att locka åtminstone en del av väljarkåren.
När man ser de ideologibefriade och ängsligt medietränade personligheter som dominerar politiken är det kanske inte så konstigt.
Svend Dahl
fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån
I dag förknippas uppfattningen att politiken tappat kontakten med verkligheten kanske framförallt med Sverigedemokraterna.
