Sjukvården står inför en mycket allvarlig situation med en kostnadsutveckling som är ohållbar. Ohållbar utifrån det perspektivet att om detta får fortsätta flyttas kostnader för dagens sjukvård över på morgondagens skattebetalare.
Som politiker har jag ett ansvar att förmedla att det finns en bortre gräns i välfärdstatens åtaganden när det gäller sjukvård när notan skickas vidare till morgondagen. Det är viktigt att inskärpa allvaret i situationen.
Det finns ett ansvar att ställa om vår sjukvård till det som är långsiktigt hållbart och rimligt. Det handlar om så enkla saker som att få plus och minus att gå ihop. Enkelt sagt men i en så komplex organisation som sjukvården är blir det nästintill omöjlig att genomföra utan politisk kraft och politiskt mod.
Svensk sjukvård har nått en brytpunkt där förväntningar och utbud inte matchas av vår förmåga att finansiera detta. Detta sker i ett sammanhang med en allt äldre befolkning och allt färre i arbetsför ålder.
Utvecklingen av sjukvårdens möjligheter går i dag så snabbt att de allra senaste preparaten, eller behandlingarna, knappt har införts innan nästa står på tur. Många gånger till det bättre för patienten – men emellanåt är vinsten så marginell i förhållande till kostnaden att det inte blir försvarbart.
Samtidigt sker en utveckling där det produceras allt mindre sjukvård i form av färre vårdtjänster och läkarbesök. Personalsammansättningen är färre till antal men har aldrig bestått av så många läkare och sjuksköterskor.
Dagens personal har även helt andra förväntningar och krav på arbetstid och villkor, som förvisso är fullt rimliga, men svåra att leva upp till när det kommer till en helhet kring en långsiktig finansiering.
Från alla håll och kanter ställs det nya krav och förväntningar på att sjukvården ska leverera mer och snabbare. Nya krav och förväntningar kommer från professionen, en allt mer påläst befolkning, statliga regler och riktlinjer och inte minst från oss politiker – oavsett partifärg.
Förväntningarna från medborgarna är i dag andra än vad de var för bara tio år sedan. Det ställs helt nya krav som man som enskild kan tycka är rimliga men sammantaget, när alla ställer samma krav, blir orealistiska sett till den medicinska nyttan kopplat till vad det kostar.
Vi har inte råd att betala hur mycket som helst för vad som helst. Gränsen för vad som är tillräckligt bra, ”good enough”, och det allra senaste och bästa har sakta glidit isär. Viljan hos den enskilda (oftast) läkaren att ständigt erbjuda lite mer och lite bättre följs inte upp med vad som är samhällsekonomiskt hållbart. Detta sker i en miljö där man oftast som enskild läkare saknar beslutstöd och kollegialt stöd för ta beslut om vad som är en tillräckligt bra behandling.
I realiteten handlar det om att en patient tillåts dö värdigt i stället för att massiva medicinska insatser sätts in för att ge några extra månaders överlevnad. Emellanåt kan de extra månaderna leda till sämre levnadskvalité än utan massiva insatser samtidigt som behandlingen sker till extremt höga kostnader.
I detta breda sammanhang blir frågan om till exempel ökade kostnader för hyrläkare, långa vårdköer, en stressad personal som inte känner att man räcker till, för lite tid för forskning och mycket mer av det som finns i den allmänna debatten bara symptom på sjukvårdens kraftfulla utveckling.
Sammantaget handlar detta om trender som pågått under en längre tid och som nu kommit ikapp en del av sjukvårdens beslutsfattare. När detta utbud av förbättrad sjukvård möter en förändrad efterfrågan uppstår ett finansieringsgap. Ska detta mötas med höjda skatter?
I ett land där medborgarna redan i dag betalar världens högsta skatter kan det tyckas att lite till går bra. Ett resonemang som när det möter verkligheten medför att på bara några år så kommer skatterna att behöva höjas dramatiskt vilket leder till sänkt tillväxt, försämrad konkurrenskraft och färre jobb – vilket i sin tur innebär lägre skatteintäkter till sjukvården.
Vad finns det för lösningar? Svaret på den frågan är lika komplex som dess orsaker.
Debatten om större regioner kan snarare riskera att bidra till en förskjutning av fokus till andra frågor av symbolisk karaktär, kartritande och debatt om sjukhusnedläggningar.
Svaren finns inte heller i att ensidigt utöka utbildningsplatserna utan att ställa sig frågan vilken sjukvård och av vilka utbildningsgrupper den bäst kan ges.
Svaren finns i stället till största delen i hur sjukvården är organiserad och i den kultur som råder där det finns en enorm potential att få bättre och mer kostnadseffektiva vårdkedjor. Det kan på medellång sikt dämpa kostnadsutvecklingen.
Till det måste arbetet intensifieras med att se över roll- och arbetsfördelning där personalen får jobba med det man är utbildad för. Likaså fortsätta arbetet med nya innovativa lösningar till hjälpmedel och e-hälsa som sparar såväl tid som pengar samt skapar en ökad delaktighet hos befolkningen för sin egen hälsa.
En ny vårdplattform/journalsystem måste även komma på plats vilket skulle skapa en bättre arbetsmiljö för personalen, högre patientsäkerhet samt resursutnyttjande men även medföra att arbete med överflödig dokumentation och tidstjuvar kraftigt kan minskas.
Kvar och helt avgörande för att klara av sjukvårdens utmaningar är att komma åt, definiera och klargöra sjukvårdens uppdrag att den ska vara tillräckligt bra utifrån vad som är medicinskt och ekonomiskt försvarbart utifrån vad som är långsiktigt samhällsekonomiskt.
Men för att det ska räcka till måste även svensk konkurrenskraft utvecklas, fler jobb skapas samt en tillväxt som gör att sjukvårdens samlade kostnader kan tillåtas fortsätta att öka.
Moderaterna vill medverka till att åstadkomma breda lösningar som är ekonomiskt hållbara på lång sikt och garanterar en trygg, rättvis och jämlik hälso- och sjukvård i hela länet.
Nicklas Sandström(M)
oppositionslandstingsråd
