För en tid sedan arrangerades Global Day of Action on Military Spending. Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) lanserade statistik som visar att världen under 2012 spenderade över 11 000 miljarder kronor på militära utgifter. Det innebär en minskning från tidigare år men de totala militärutgifterna är fortfarande högre än toppnoteringen vid slutet av det kalla kriget. Svindlande summor läggs på militära styrkor samtidigt som miljontals människor saknar mat för dagen, ett hem att bo i, eller vård när de blir sjuka.
Några veckor innan SIPRI:s statistik gav FN:s befolkningsfond UNDP ut sin årliga Human Development Report. Rapporten belyser att stater med låg utvecklingsnivå ökade sina militära utgifter med nära 50 procent under perioden 1990–2010. UNDP konstaterar även att de flesta länderna i världen har utrymme för att avsevärt dra ned på takten för militära investeringar. Ändå fortsätter stater att rusta upp utifrån idén att stora militärmakter skapar säkerhet. Men som UNDP konstaterar är satsningar på utveckling mer effektivt för att skapa stabilitet på längre sikt. Detta kräver en omprioritering av hur resurser fördelas.
De sneda prioriteringarna får effekt även i krisens Europa. Även om den ekonomiska krisen har lett till en viss minskning av militära utgifter, har samma neddragningar ofta skett i andra budgetposter. Medan medborgare i Storbritannien och Frankrike drabbas av krisen fortsätter deras makthavare att spendera svindlande summor på sina kärnvapenarsenaler. Storbritannien lägger årligen cirka 20 miljarder kronor på sina kärnvapen, lågt räknat. För Frankrike är summan cirka 30 miljarder kronor per år. I höstas beslutade våra egna makthavare att Sverige ska spendera 90 miljarder kronor på ett nytt stridsflyg, samtidigt som barnmorskor larmar om att kvinnor får föda barn i skrubbar och på handikapptoaletter på grund av bristande resurser i vården. De sneda prioriteringarna är ett problem även här hemma.
Att bygga upp militära resurser i överflöd samtidigt som människor tvingas leva i fattigdom går emot artikel 26 i FN-stadgan. Artikeln ålägger världens stater att främja upprättande och upprätthållande av internationell fred och säkerhet med minsta möjliga uppoffring av världens mänskliga och ekonomiska tillgångar för rustningsändamål. Men de nedrustningsförhandlingar som världen så tydligt behöver går för långsamt framåt. Nedrustningskonferensen i Genève har stått still sedan 1996. Att FN-staterna röstade fram Arms Trade Treaty för några veckor sedan är förvisso ett steg framåt, eftersom avtalet ska stoppa vapenöverföringar som kan leda till kränkningar av mänskliga rättigheter. Men mycket mer behöver göras. Det krävs nya metoder och nytt tänkande för att åter skapa förutsättningar och aktivt nedrustningsarbete globalt.
Miljontals människor världen över är i akut behov av att stater slutar lägga pengar på stridsflyg och bandvagnar i stället för på mat och sjukvård. Så länge regeringar prioriterar fel kommer konflikter och våld att fortsätta som ett resultat av fattigdom, desperation, hopplöshet och den stora tillgången på vapen. Chefen för UNDP har konstaterat att den summa som världens regeringar lägger på sex dagars militära utgifter skulle räcka för att minska världens mödradödlighet med 75 procent. Det handlar om att den politiska viljan måste förändras. Världen har inte råd att fortsätta prioritera fel.
Josefine Karlssongeneralsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)