För 75 år sedan var flera av de stora rovdjuren mer eller mindre bortafråni Sverige. Det var först efter att de blivit fridlysta som ett långsiktigt restaureringsarbete kunde inledas. Varningsklockan kom i och med Bertil Haglunds stora rovdjursinventering på 1960-talet. För vargen var det dock för sent – den var redan utrotad i Sverige. Bara enstaka strövargar kunde ibland leta sig över gränsen från Finland.
Just detta faktum tror jag är en bidragande orsak till de känslosamma reaktionerna på den växande vargstammen idag. En ovana, helt enkelt, att umgås med vargen. I många andra länder, exempelvis de baltiska staterna, Italien och Spanien, finns det gott om varg och djuren är en del av vardagen. Här i Sverige bildas nolltoleranspartier, kommuner förklarar sig vargfria, naturbevakare, vargspanare och arrangörer av viltsafaris drabbas av hot och sabotage.
Sanningen är att vargen ställer till långt mindre skada än lösspringande hundar. Trafiken dödar betydligt fler jakthundar än vad vargar gör. Om Sverige, som är Europas näst största land till ytan, inte kan hysa en frisk och reproduktiv vargstam verkar det illa ställt. All forskning visar att de så kallade toppredatorerna spelar en viktig roll för den biologiska mångfalden. Vargarna gör helt enkelt nytta.
Problemet i Sverige är att vargen är inavlad, en process som accelererar. Exakt var gränsen för en livskraftig vargstam går tvistar de skriftlärde om, men att det behövs flera hundra djur och inflyttning av friska gener, är alla forskare överens om.
Många vargmotståndare förvanskar gärna opinionsläget. Förståelsen för rovdjurens existens växer – även på landsbygden. En klar majoritet av Sveriges befolkning är positivt inställda till vargen – lokalt kan det dock se mycket olika ut.
För jägarorganisationerna är vargarna en het potatis. De två största accepterar begreppet ”gynnsam bevarandestatus”, under förutsättning att man får ha licensjakt. Naturvårdsverkets beslut att tillåta vargjakt är en eftergift till dem och ett – förmodligen alldeles för magert – köttben till varghatarna.
Nu har förvaltningsrätten underkänt jakten och det finns starka sakskäl till det beslutet. Naturvårdsverket däremot, har mer eller mindre blivit en megafon för centerpartistiska ministrars vargfobi. Vargjakten ska bedrivas för att blidka lokala opinioner och jägarlobbyn. Det är inte längre bevarandestatus som är det avgörande argumentet. Använd samma resonemang på andra hotade djurarter runtom i världen, och man inser hur orimligt det är.
Däremot är det viktigt med dialog och försök att sansa debatten. De som drabbas av varg ska få hjälp och ekonomisk kompensation, precis som renskötarna får för rovdjursrivna renar. Inom renskötselområdet utgår dessutom ersättning till samebyarna för antalet rovdjursföryngringar. Något liknande borde kanske kunna instiftas i varglänen.
Göran Lundinförfattare och medlem i Svenska rovdjursföreningen