Skellefteå har ett ambitiöst mål om att befolkningen i kommunen ska vara 80 000 personer år 2030. Det har man varit tydliga med i sin kommunikation.
Efter den senaste prognosen ser dock målet något mer avlägset ut.
Enligt Skellefteå kommuns delårsrapport för augusti, som Norran berättade om tidigare i veckan, har befolkningsökningen varit betydligt svagare under första halvåret i år jämfört med förra året. Det blygsamma nettot hamnade vid halvårsskiftet på en befolkningsökning med sju personer.
Men varför har en kommun överhuvudtaget satt upp ett mål för sin befolkningstillväxt? Kommunallagen föreskriver inte på något sätt detta. Istället är kommunernas uppgift snarare att i bred mening skapa välfärd för de invånare som redan bor i kommunen.
Trots detta eftersträvar många av landets kommuner just denna befolkningstillväxt. Enligt Jonas Fjertorp, ekonomie doktor och lektor vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, har 115 av landets 290 kommuner befolkningsmål, varav 103 av dessa säger att målet är en ökad befolkning.
Även i grannkommunen Umeå har man satt upp ett ambitiöst mål om att öka befolkningen till 200 000 invånare år 2050.
Samtidigt ska man komma ihåg att en person som flyttar in i kommunen, samtidigt flyttar från en annan. Detta såvida inflyttningen inte sker från utlandet.
Den enes plus är således den andres minus, vilket får följden att de ambitiösa befolkningsmålen alltid sker på andra kommuners bekostnad.
Det går alltså knappast att svara ett tydligt ”ja” eller ”nej” på min första retoriska fråga. Tydligt är att det åtminstone inte finns något egenvärde i att öka befolkningen för sakens skull.
Men varför jobbar då så många kommuner för detta?
En anledning kan vara ekonomisk. Det vill säga att det finns ekonomiska skäl att sträva efter befolkningstillväxt och då kan det ligga i de befintliga invånarnas intresse.
Den enes plus är således den andres minus, vilket får följden att de ambitiösa befolkningsmålen alltid sker på andra kommuners bekostnad.
I en intressant artikel av nyss nämnde Fjertorp pekar han på hur kommunens servicekapacitet direkt påverkar de ekonomiska effekterna för den befintliga befolkningen.
Han skriver: ”I en kommun som tidigare haft en större folkmängd och har en servicekapacitet som är dimensionerad för en större folkmängd, kan befolkningstillväxt många gånger vara ekonomiskt fördelaktig för de befintliga invånarna. I en kommun som länge haft befolkningstillväxt och inte har någon överkapacitet i serviceorganisationen är det mer tveksamt.”
Men en kommun har väldigt svårt att helt på egen hand påverka befolkningstillväxten.
Ofta är man istället beroende av investeringar och andra aktörers vilja att satsa i den egna kommunen. Här kan möjligen Northvolt vara ett bra exempel på en utomstående aktör som på sikt kommer att påverka kommunens befolkningsmål.
Samtidigt skulle Northvolt inte alls just nu planera en etablering i Skellefteå om kommunen inte själv hade initierat och aktivt arbetat för att detta skulle bli möjligt. Något som är helt i linje med lagstiftningen, som säger att kommunerna "får genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen".
Ett argument som skulle kunna tala för att man borde svara jakande på min inledande fråga är att en kommun som offensivt strävar efter olika former av tillväxt också uppfattas som attraktiv och modern. Det skapar en framtidstro som kommer även de befintliga invånarna till godo, eftersom denna tro på framtiden ofta är en förutsättning även för ekonomisk tillväxt.
Själv landar jag i slutsatsen att en kommunal strävan efter befolkningstillväxt absolut kan förenas med kommunallagens krav om att i första hand sköta "angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar", som det står skrivet.
Externa investeringar, ökad inflyttning och nya etableringar ligger nämligen i den befintliga befolkningens intresse.
Av den anledningen går det att försvara att kommunala resurser används för att öka den egna befolkningen.