I den del av landet som marknadsför sig med sin enorma landhöjning gjorde jag för några veckor sedan ett besök.
Jag hade slagits av stark nostalgi, och skulle ge mina barn en guidad tur i samtliga barndomsupplevelser som andas sommar, myggbett och evighetslångt sommarlov.
Den höga kullen utanför morfars gamla hus hade inte följt med i samma takt som landhöjningen.
Tvärtom hade denna jätte krympt. Den var jättebrant för mina små ben på den tiden som det begav sig.
Kiosken där man köpte kolasnurror för en femma fanns inte längre kvar, inte heller fanns kolasnurrorna att tillgå.
Under denna strapats för att titta efter sådant som inte längre finns slog det mig hur saker går igen. Jag minns från mina egna barndomssomrar hur vi åkte landet runt i en orange Saab 99 för att titta på sådant som inte längre fanns. Sådant som ens föräldrar mindes, men som för oss barn blev en grusplätt där det en gång stått ett hus, som kan ha varit rött eller gult, och där hallonsaften aldrig smakat så bra.
Jag tror inte att vår bästa tid har varit, inte heller att vår bästa tid är nu. Jag vill att vår bästa tid är den som kommer.
Allt var mycket bättre förr.
Drömmen om hur saker var förr har sin charm. Aldrig smakar barndomsminnena så gott som just i minnet.
Men nostalgi kan vara farligt. Den korta tid vi finns här är inte kantad av blott varma sommarnätter och ljuva stunder. Besök ett bibliotek, eller ett arkiv, och se vilka nyheter som stod i fokus ett bestämt datum från den tid då ”allt var bättre förr”.
Människor på flykt undan krigets fasor, splittrade familjer och sargade själar som skulle bli ens nya klasskamrater om de hade turen att få stanna. Politiker som diskuterade konsekvenserna av kriget, om vi som samhälle skulle klara av trycket och möjliga motsättningar.
Samma rubriker och funderingar nu som då.
Allt var inte bättre förr. Ibland är det faktiskt så enkelt att det är samma skit nu som då. Även om minnena förträngs och vi tror att vi aldrig sett en mörkare samtid.
Jag vill inte vrida tillbaka klockan. Samhället har på många sätt blivit bättre under de 30 år som jag levt, jag vill inte se en tillbakagång.
Jag tror inte att vår bästa tid har varit, inte heller att vår bästa tid är nu. Jag vill att vår bästa tid är den som kommer.
Så nostalgi och ljuva barndomsminnen i all ära. Men jag vill varken ha samhället anno 1994 eller 2006.
Vår bästa tid kommer. Men kolasnurrorna med hård kula i mitten kan gärna få en renässans.
Emilia Hallin, socialdemokratisk ordförande i kulturnämnden i Skellefteå