När anständighetens räkenskaper en dag görs upp, prydligt och tydligt i en räknebok av kapitalistisk modell, kommer den politiska historieskrivningen gällande den svenska vänsterns relationer med den kommunistiska diktaturen Kuba att tydligt visa ett bokslut där den sista radens siffror skrivs i blodrött.
Det är en förlust som på sin höjd åsamkar den svenska vänstern rödblommiga kinder, men som för kubanerna är ett underskott som inte går att skriva av.
Men än är vi inte där.
Sedan några år tillbaka har till och med Vänsterpartiet officiellt tvingats erkänna att Kuba är en diktatur.
Men nog finns det ändå spår av revolutionärsvurmandet. När partiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde under måndagskvällen debatterade med Liberalernas Birgitta Ohlsson i SVT Aktuellt skymtade en rädsla för att de upptinade relationerna med USA skulle innebära en liberalisering och ”avreglering av social trygghet” på Kuba.
Är det samma sociala trygghet som motiverar kubaner att via knappt sjödugliga hemmagjorda flottar och skrangliga båtar fly över Floridasundet likt de syriska flyktingarna över Medelhavet? Endast i år beräknas 80 000 kubanska flyktingar anlända till USA.
Det svenska diktaturkramandet har länge varit offentligt sanktionerat. Olof Palme var angelägen om att bli den första västlige regeringschefen som fick sola sig i Fidel Castros revolutionära glans i Havanna. Året var 1975.
Allt sedan dess har en av socialdemokratins största diktaturaficionados, den minst diplomatiska kabinettssekreteraren på UD som någonsin skakat en diktators hand, Pierre Schori, hyllat besöket i lyriska termer.
Sextio år efter revolutionen är räkenskapens tid i antågande. Men att vänstern kommer ställas till svars för sitt svek mot kubanerna hjälper inte diktaturens offer.
Bra då att de kubanska dissidenterna, de politiska fångarna och flyktingarna i alla fall kan trösta sig med Hans Lindes sociala trygghet.
Csaba Bene Perlenberg
Det svenska diktaturkramandet har länge varit offentligt sanktionerat.