Fördomar, rädsla och hat har alltid funnits.
Jag blev påmind om detta när jag gick igenom gamla föredrag som jag hållit.
Ett föredrag som stack ut var det som jag ombads hålla på Medlefors folkhögskola när Skellefteå Arbetarkommun högtidlighöll årsdagen av Olof Palmes död.
Själv hade jag haft en jobbig tid i Robertsfors sedan jag ifrågasatt den tystnadskultur som rådde hos kommunens största arbetsgivare, och som ägdes av vitt sydafrikanskt kapital.
Jag hade i min vildaste fantasi inte kunnat föreställa mig vilket hat som mitt ställningstagande skulle väcka. Jag fick mängder av hat- och hotbrev från hela landet.
Det var inte förrän jag själv blev utsatt för en våldsam hatkampanj som jag riktigt förstod hur utsatt Olof Palme hade varit. Hatet mot honom tog sig många former och det jag minns tydligast var den piltavla med en bild på Palme som ett ungdomsförbund låtit göra.
De flesta med borgerliga sympatier hatade inte Olof Palme, men de flesta var ändå förvånansvärt tysta och toleranta mot även de värsta avarterna. Man glömde att Palme var både en politiker och en människa med alla de känslor som det innebar.
I dag ser vi hur främlingsfientliga, ibland rent rasistiska grupper eldar på hat och fördomar på bägge sidorna Atlanten. Då är det lätt att vi blir tysta.
Det känns konstigt när USA:s president Donald Trump börjar använda Sverige som avskräckande exempel – trots att mordstatistiken i USA är 4,7 mord per 100 000 invånare jämfört med Sveriges 0,7.
Vi ska vara rädda om vårt öppna svenska samhälle. Enligt SOM-institutets undersökningar är det fler som oroar sig för ökad främlingsfientlighet än för ökad invandring. Så svensken i gemen är inte någon fördomsfull bakåtsträvare – och det behöver vi påminna varandra om.
När vi möter människor som uttrycker fördomar, oavsett om det handlar om missbrukare, psykiska sjuka, invandrare eller homosexuella, ska vi inte idiotförklara dem utan i stället ta oss tid och lyssna och försöka förklara varför vi själva tänker annorlunda.
En siffra som oroade mig när jag läste SOM-rapporten för 2015 var det låga förtroendet för rikspolitiker.
Få politiker förmår i dag entusiasmera sina åhörare. I stället upplever många att det är ett politiskt spel som pågår där den politiska ideologin, den politiska passionen ofta saknas och det enda politikerna verkar vara intresserade av är makten – och inte vad man kan göra med den.
Med internet har den mediala spelplanen radikalt förändrats. Men bortsett från det så är vi människor tämligen lika genom historien.
Rädslan för det nya och annorlunda har alltid förföljt oss. Det som också följt oss är nyfikenheten och insikten om att samarbete i längden varit den bästa överlevnadsstrategin.
Alltså är det inte mycket nytt under solen.
Hans Marklund