Föreställ er ett svenskt val där Socialdemokraterna tvingats anpassa sig till ett som vi trodde betydelselöst parti på den yttersta vänsterkanten, vars medlemmar bränner svenska flaggor och viftar med nordkoreanska dito utanför S-kongressen.
Och föreställ er att Moderaterna samtidigt gick till val på att lämna EU, omförhandla alla våra handelsavtal och straffa företag som flyttar från Sverige.
Ungefär så ser den politiska kartan ut i USA nu när konventen är genomförda, kandidaterna formellt utsedda och valmanifesten spikade.
Demokraterna är så söndrade efter striden mellan Hillary Clintons etablissemang och Bernie Sanders upprorsmakare att partiet i praktiken tvingas föra en kampanj utan profilfrågor. De traditionellt marknadsliberala republikanerna går till val på att sätta stopp för ”globalismen”, vilket fått flera av partiets främsta supportrar och finansiärer att lämna walk over.
Oavsett vad man må anse i sak – själv är jag djupt oroad – så kan ingen längre förneka att ett seismiskt skifte har ägt rum. Väldigt mycket av vad vi lärt oss om USA och dess politik har upphört att gälla.
Det mesta av detta har drunknat i Clintons privata mailserver och Donald Trumps personangrepp. Men sanningen är att vi inte riktigt längre vet vad vi kan förvänta oss från USA. Trump har haft många motstridiga åsikter genom åren. Han har i olika omgångar varit republikan, demokrat, reformpartist och oberoende. Han har varit för skärpta vapenlagar, och emot. För aborträtten, och emot. Däremot har han varit helt konsekvent i fråga om handel, inte bara under valrörelsen, utan sedan åtminstone 1980-talet. Räkna med att en president Trump kommer att underteckna få, om ens några, handelsavtal.
Om Clinton blir president blir skiftet från Barack Obamas väg mindre, men flera stora frihandelsavtal lär hänga löst. Clinton är mycket, men knappast någon ideolog. Som utrikesminister var hon med om att förhandla fram avtalet TPP, nu går hon till val på att stoppa det. Det nordamerikanska handelsavtalet NAFTA har också fått synnerligen blandade betyg från henne, beroende på vilken publik hon för tillfället talat inför.
Den största osäkerheten gäller dock USA:s roll i världen. Clinton försäkrar att landet fortsatt komma bära ledartröjan i Nato och skydda organisationens övriga medlemmar. Men hennes syn delas mer av George W Bush än av hennes egna gräsrötter.
Donald Trump slår å sin sida fast att det Nato-land som inte betalar vad det ska till sitt eget försvar inte kan räkna med hjälp. Inte ologiskt, måhända. Men nog för att sända säkerhetspolitiska chockvågor över hela världen.
Europa, inte minst dess vänster, har i 50 år kritiserat den amerikanska ”världspolisen”. I Trump kan vänstern få den där presidenten som väljer att stanna på hemmaplan, eller ”stänger sina utlandsbaser” som Mona Sahlins koalition krävde 2010. I Clinton kan de få en president som inte har något val.
Kanske är detta bara en tillfällig fnurra på den amerikanska tråden. Och kanske står vi på tröskeln till en helt ny tid.
Johan Ingerö
USA-kännare vid tankesmedjan Timbro och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Inte ologiskt men nog för att sända säkerhetspolitiska chockvågor över hela världen.