Många har undrat över vad upphetsningen kring kampanjen ”Mitt kors” egentligen handlat om.
Som präst blev jag både överraskad och lite förvirrad.
För mig som kristen är det självklart att vara stolt över korset som symbol. Till exempel uppskattar jag att man använder det i dödsannonser.
Efter att både ha googlat, sett på SVT och lyssnat på Sveriges radio, för att bilda mig en egen uppfattning, kan jag se några saker:
- Svenska kyrkan har varit både lågmäld och senfärdig när det gäller att uppmärksamma att stora delar av Mellanöstern håller på att tömmas på kristna.
- Svenska kyrkans önskan att vara aktiv i olika religionsdialoger uppfattas av en del som mesighet och otydlighet.
- De präster som tog initiativ till kampanjen har i andra sammanhang figurerat i tveksamt sällskap, bland annat har en haft uppdrag för Sverigedemokraterna.
- Så snart Svenska kyrkan blir uppmärksammad i media så finns det ett antal människor som vill vädra sina åsikter om kyrkans förfall.
Jag skulle önska att vi kristna vågade vara mer frimodiga och tydliga med vår tro. Då är korset en viktig symbol – även om praktisk handling i vardagen är det viktigaste.
Samtidigt måste man ha respekt för att inte minst judar, men även muslimer, har helt andra upplevelser av korset: från korstågen, via Luthers antijudiska utfall till nazisternas bruk av detsamma.
Själv har jag, den hårda vägen, fått lära mig att jag inte bara har ansvar för vad jag säger utan också för vad människor uppfattar att jag säger.
Därför har det betydelse vem som tog initiativ till kampanjen.
Hade det varit präster som inte tidigare figurerat i tveksamt sällskap är jag övertygad om att reaktionerna hade blivit annorlunda.
Att en liten klick utnyttjat kampanjen för att uttrycka sin islamofobi och sin främlingsfientlighet är tråkigt. Det viktiga är att de kristnas utsatthet har uppmärksammats.
Samtidigt är det något av ödets ironi att det var de högerkristna i USA, med president Georg Bush i spetsen, som startade det krig som sedermera lett till att Mellanöstern håller på att tömmas på kristna.
”När elefanterna stångas är det gräset som far illa”, är ett afrikanskt ordspråk som jag tycker stämmer väl in på sommarens debatt. Proffsstyckare i olika medier har gjort vanliga kristna osäkra.
Mina upplevelser av fromma muslimer, från min tid i Tanzania, och många andra möten både i Sverige och i andra länder, har nästan alltid varit positiva. Den fråga som jag fått flera gånger vid dessa möten är varför vi svenskar är så rädda att tala om vad vi tror på.
Om sommarens debatt leder till att vi blir tydligare och stoltare med vår tro, samtidigt som vi gör vårt bästa för att visa respekt och nyfikenhet inför andras, har den här förvirrade debatten ändå lett till något positivt.
Hans Marklund