Fackförbundet Unionen målar i sin indikator för ett urval av börsbolag inom industri och tjänstesektor upp en ljus bild. Exempelvis ser industrins rörelseresultat, med Unionens beskrivning, ganska stabilt ut.
Men hur stämmer det med den utveckling vi sett för industrin i Sverige, med fallande produktion sedan andra halvåret 2011? En nedgång som har lett till ökade varsel och att drygt 12 000 jobb (enligt SCB) försvunnit inom industrin till och med tredje kvartalet 2012 jämfört med motsvarande period 2011.
Den fallande efterfrågan från exportmarknader, tillsammans med att kronan har blivit starkare, ökar trycket på företagen att sänka sina kostnader, bland annat genom personalneddragningar. Nu drabbas även tjänstebranscher av neddragningar. Det är den verklighet vi nu står inför.
Att som Unionen redovisa ett antal multinationella bolags försäljning, även från deras verksamheter utomlands, ger en helt annan utveckling än försäljningen från Sverige. Unionens indikator visar alltså främst på utvecklingen av den verksamhet som bedrivs utanför Sverige. Varuexporten från Sverige har däremot minskat och försäljningen har drabbats hårt av krympande efterfrågan från vår största exportmarknad Europa.
Så varför nämner Unionen inte ett ord om denna allvarliga utveckling i sin rapport? Det gäller ju deras medlemmars jobb.
Förutom att Unionen utgår från ett antal finansanalytikers prognoser för börsbolagens försäljning och lönsamhet i deras totala, globala verksamhet har dessa prognoser dessutom slagit fel. Unionens bolagsindikator beskriver varken den verkliga situationen under tidigare år, eller rätt riktning eller nivå på rörelsemarginalerna under 2011. SCB:s statistik för industriföretagens verksamheter i Sverige stannade på hälften av vad indikatorn spådde. Och så sent som i november 2011 lyckades indikatorn visa fel riktning på utvecklingen av industrins resultat 2011. Statistik över utfallet för 2012 kommer därtill att visa att marginalerna fallit inom industrin.
Unionens bolagsindikator verkar vara ett instrument för opinionsbildning utan koppling till den verklighet vi har i svensk industri och tjänstesektor. En verklighet som Unionen, tillsammans med Almega och Teknikföretagen, så sent som i december beskriver i en gemensam rapport inför årets avtalsrörelse.
Det vore bra om Unionens opinionsbildare inser betydelsen för sina medlemmar att konsekvent förklara den bild som är relevant för dem och vad som krävs för att utvecklingen i de svenska verksamheterna ska klara lågkonjunkturen och konkurrenskraften så bra som möjligt.
Lena Hagman
chefekonom Almega
Anders Rune
chefekonom Teknikföretagen