Transportgate handlar om förtroendet för det politiska systemet
Stefan Löfven kommer till skillnad från den italienska premiärministern Bettino Craxi inte att behöva gå i landsflykt. Men precis som korruptionsskandalerna i början av 1990-talet öppnade falluckan under ett helt politiskt system kan skandalen kring informationsläckorna från Transportstyrelsen komma att skaka svensk politik i grunden.
I Italien visade rena-händer-utredningen att det politiska systemet hade förvandlats till ett instrument för de inblandades personliga vinning.
I Sverige handlar det istället om ett politiskt system som förlorat förmågan att hantera statens mest grundläggande uppgifter: att värna medborgarnas fysiska säkerhet gentemot inre och yttre hot. Det som nu står på spel är långt större än regeringen Löfvens trovärdighet eller enskilda statsråds karriärer. Det handlar om förtroendet för det politiska systemet.
Från agerandet hos Transportstyrelsens generaldirektör till hanteringen av frågan i regeringskansliet sätts bilden av att frågorna om medborgarnas säkerhet är av underordnad betydelse.
För om frågorna hade setts som viktiga, varför skulle Transportstyrelsens generaldirektör valt att åsidosätta lagen för att underlätta en IT-upphandling? Skulle styrelsen ha valt att gå vidare med upphandlingen trots kritik från internrevisionen? Skulle Säkerhetspolisens varningar ha ignorerats? Skulle statsministern verkligen ha informerats först ett år efter att inrikes- och försvarsministrarna fått informationen? Skulle statsrådet med ansvar för Transportstyrelsen fått informationen ännu senare? Och skulle regeringen verkligen ha valt att informera övriga partiledare först efter att media avslöjat säkerhetsläckan?
Detta är ett mönster som passar in i bilden av hur statens kärna under lång tid fått förfalla. På så sätt löper en röd tråd från enveckas-försvaret och oron över om polisen verkligen kan sköta sitt jobb till Transportstyrelseskandalen.
När det italienska politiska systemet föll sönder stod mediemiljardären Silvio Berlusconi redo att samla upp spillrorna. Han har använt systemet för att berika sig själv, både före och efter sitt inträde i politiken. Men han bärs fortfarande fram av bilden att han inte är som de andra, de korrupta och inkompetenta, politikerna.
Bilden av Socialdemokraterna som regeringsdugliga har kollapsat. Alliansen har i tre års tid aktivt undvikit att försöka ta över regeringsmakten, trots att majoritetsförhållandena i riksdagen talar för en alliansregering. Kombinationen är en perfekt storm. Vi står inför vårt eget Berlusconiögonblick.
Sverigedemokraternas Paula Bieler meddelade på måndagseftermiddagen (24/7) att man planerar att rikta misstroendevotum mot Stefan Löfven om inte de ansvariga ministrarna byts ut före riksdagens öppnande. Det ställer allianspartierna inför valet att rösta som SD eller ge upp de anspråk man fortfarande har på att utgöra oppositionen.
Allianspartierna måste förmå frigöra sig från rädslan för politiskt ansvar och agera mot regeringen.
Om Batra, Lööf, Busch och Björklund inte ens nu förmår ta det ansvaret återstår bara en djupt olustig fråga: vem blir Sveriges svar på Silvio Berlusconi?
Svend DahlFil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån
Allianspartiernamåste förmå frigöra sig från rädslan för politiskt ansvar och agera mot regeringen.
