Dagens transportpolitik liknar mest av allt ett lapptäcke, karakteriserat av populistiska beslut utan konsekvensanalyser, och när sådana utförs är kvaliteten ofta bristfällig. Hur ska då industrin – som använder sig av dessa faciliteter – få det underlag som behövs för att långsiktigt kunna satsa på de transportlösningar som gynnar näringen?
Några exempel från de senaste åren: - Botniabanan byggs, ett lyft för regionen och en bra investering. Men när banan är klar upptäcker man att en del av den – Ådalsbanan – inte har samma kapacitet.
Konsekvens: Ungefär ett års försening innan tågen kan gå som planerat. - Botniabanan förses med det modernaste signalsystem som finns. Men godstågen som ska trafikera banan är inte utrustade med detta nya system, en investering på en–tre miljoner kronor per tåg, som operatörerna inte vill betala eftersom man de inte är säkra på vilka uppdrag man får.
Konsekvens: Inget gods på Botniabanan. - Miljösatsningar är viktiga för Sverige, alltså stöttade regeringen ett förslag om att sänka svavelhalten i drivmedlen för fartyg.
Konsekvens (som aldrig utreddes): 30–40 procent högre transportkostnader för sjöfarten. - Beslutet gäller dessutom bara Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen. Det innebär ökade kostnader för den norrländska industrin som konkurrenterna i övriga Europa slipper.
Förmodade konsekvenser: Mer gods på landsväg. - Det statliga anslaget till förbättringar av skogsbilvägar, det så kallade bärighetsanslaget, har minskat varje år sedan 2006.
Konsekvens: Skogsbolagen som förser Sverige med exportintäkter har allt svårare att flytta virket från skogen till sågverken, mer av avverkningen förstörs och Sverige förlorar skatteintäkter. - En fortsättning på kustjärnvägen längs Norrlandskusten finns med på EU:s prioriteringslista. Norrbotniabanan är samhällsekonomiskt lönsam. För att få fakta på bordet beställde regeringen en kapacitetsutredning. En bra tanke. När Trafikverket undersökte situationen i Norrland upptäckte man att det inte fanns något behov av utökade järnvägstransporter. Man frågade aldrig det näringsliv som på grund av kapacitetsbrist inte använder banan i dag. Efter påtryckningar presenterade Trafikverket nya siffror som visar på en uppenbar kapacitetsbrist.
Konsekvens: ett förlorat år i kampen för Norrbotniabanan.
När ska vi få en långsiktig och hållbar transportpolitik, vem pusslar ihop alla bitar till en helhet? Under tiden säger vi som i det populära tv-programmet ”På spåret”: ”Vart är vi på väg?”
Thor Persson
ordförande Västerbottens Handelskammare
Jan Bergmark
vd Västerbottens Handelskammare