Få platser är så rofyllda som kyrkogårdar.
I synnerhet i sommartid är de grönskande oaser där stillhet och tystnad råder.
Somliga gravplatser pryds av prunkande planteringar, somliga är sparsamt dekorerade medan andra är alldeles tomma. Kanske står de där och väntar på skötsel från någon som inte har tid just nu, och inte heller i morgon, eller så vill man ha det så.
Kyrkogårdar är fulla av berättelser knutna till människoöden och lokalhistoria. Gravstenar berättar om tidens gång, kärlek och smärta, längtan och tröst, fattigdom och rikedom. I synnerhet äldre kvarter på kyrkogården kan berätta om de tydliga gränsdragningarna i klassamhället; tituleringar, hyllningar, verser och utsmyckningar.
Sågverkspatronens framgångar skulle präntas in i den majestätiska minnesvården, i uppenbar kontrast till sågverksarbetarens träkors eller den ogifta pigans blygsamma lilla sten med namn och årtal.
Sommarens resor genom landet påbjuder besök på kyrkogårdar. Dels som rogivande pauser när ljudvolymen från bilens medresenärer blir för intensiv, men också för att på något sätt komma nära de som man sorgligt nog mist.
Häromsistens besökte jag min morfars grav. Sågverksarbetaren och socialisten vars gravsten pryds av en bok. En symbol för hans och hustruns förkärlek till litteratur och bildning än om hemmets resurser var knappa.
Mitt emot denna gravsten står en annan grå, relativt enkel sten. Den är inte majestätisk utan hyfsat lik de andra gravstenarna i kvarteret: ”Bonden och statsministern Thorbjörn Fälldin”, i den ordningen ”Bonden och statsministern”.
I en annan tid hade dessa gravar inte fått ligga i närheten av varandra.
Vilka berättelser finns att följa på dina förfäders gravar?
Hur speglas bygdens karaktär av de gravstenar som rests till minne av de människor som levde här?
Skrapa försiktigt bort mossan från den sedan länge bortglömda gravstenen och fundera över människans avtryck i tidens gång. För oavsett om stenen eller korset är av enkel art eller inte så restes det för att berätta om någon som en gång fanns och vars minne skulle få bevaras.
Ett minne som vi öppet får ta del av
En rofylld plats för eftertanke, lärdom och betraktelse.
Emilia Hallin