I den pågående debatten om att höja pensionsåldern har man missat en del väsentliga saker sett ur ett arbetarperspektiv. Debatten handlar ensidigt om att man måste arbeta längre.
Att höja pensionsåldern till minst 67 år är realistiskt för dem med en akademisk utbildning och som kommer ut i arbetslivet i, låt oss säga, 30-årsåldern. De flesta akademiker har antagligen inga problem med att arbeta längre än till dagens 65 år, eftersom de kommer att ha arbetat i cirka 35 år fram till nuvarande pensionsålder.
Men de som tillhör LO-kollektivet har förmodligen redan arbetat i nästan tio år när en akademiker just påbörjat sitt, slitit på arbetsplatser med mer eller mindre bra arbetsmiljö. Detta innebär att de som har börjat arbeta tidigare inte har samma förutsättning att kunna arbeta fram till 70-årsåldern, eftersom de slitit på sina kroppar längre jämfört med en akademiker. Många orkar redan i dag inte arbeta fram till pensionen.
För att man ska få de allra flesta att kunna arbeta ett helt arbetsliv måste man se till att förbättra arbetsmiljön och minska stressen på arbetsplatserna. Man måste också skapa ett pensionssystem som tar hänsyn till livsarbetstid, och inte låsa sig vid att man måste uppnå en viss ålder för att få gå i pension.
Har man arbetat i låt oss säga 40–45 år har man förmodligen fyllt sin livsarbetstid och borde kunna gå i pension oavsett ålder. Detta skulle även bidra till ett rättvisare pensionssystem, och förmodligen färre människor med sjukersättning av någon grad.
Tommy StarkByggnads socialdemokratiska förening i stad och län Umeå