Innan den här dagen är slut har åtta människor omkommit i olyckor i Sverige. Drygt fyra av dem har dött till följd av fallolyckor, något färre än en människa om dagen omkommer i trafikolyckor. Övriga dödsolyckor kommer att ha orsakats av förgiftning, drunkning, kvävning, brand.
Innan den här dagen är slut har över 300 människor lagts in på sjukhus för sluten vård till följd av olyckor. Hälften är äldre än 65 år. Innan den här dagen är slut har nästan 1 800 människor uppsökt en akutmottagning efter att ha skadats i olyckor.
Den absolut vanligaste dödsolyckan är alltså en fallolycka, och det är framförallt äldre som drabbas. Totalt sker ungefär 3 000 dödsolyckor per år. Två tredjedelar av dem drabbar äldre personer och fallolyckor i hemmet är den i särklass vanligaste olyckstypen. Det är fem gånger fler som dör i fallolyckor än i vägtrafiken, det är sju gånger fler som behöver sjukhusvård efter fallolyckor än efter vägtrafikolyckor. Det finns ingen åldersgrupp som förlorar så många återstående levnadsår till följd av olyckor som de äldre. Inte för att var och en förlorar så många år utan för att de är så många.
Tänk tanken att det hade handlat om barn. Tänk att fyra barn varje dag dör i svenska hem till följd av farliga innemiljöer, usla leksaker, pooler eller annat i den ”trygga” vardagsmiljön. Då hade det sannolikt krävts krafttag för länge sedan. Tänk om det handlat om arbetsplatsolyckor. Tänk om fyra arbetstagare hade avlidit varje dag till följd av sådana.
På bara 20 år har dödsolyckorna bland de äldsta, 80 +, ökat med 300 procent. Endast en marginell del av ökningen kan förklaras av att vi är fler äldre. Ökningen kan i stället bland annat förklaras med att omsorgen om äldres goda liv genom förebyggande insatser inte prioriteras. En stor del av omsorgen om äldre handlar ju om att vårda – mycket mer kan göras för att förebygga olyckor. I allt väsentligt saknas ett systematiskt säkerhetsarbete i så kallade hem- och fritidsmiljöer.
I den folkhälsopolitiska rapporten som lämnades av Folkhälsoinstitutet 2010 föreslogs att det skulle tillsättas en statlig utredning med uppdrag att utarbeta en ny skadeförebyggande strategi för att förebygga olycksfall i hemmet, i skolan och på fritiden. Socialstyrelsen lämnade 2011 in ett förslag till en nationell handlingsplan för säkerhetsfrämjande arbete för äldre personer. Socialstyrelsens förslag innehöll såväl nationella mål, som inriktning och exempel på förebyggandeaktiviteter. Det saknas alltså inte förslag till att få igång ett mer systematiskt säkerhetsarbete i hem- och fritidssektorn.
I takt med att antalet äldre ökar i vårt samhälle kommer ökningen av olyckor också att fortsätta. Om ytterligare 20 år kommer antalet äldre, 80 +, som dör i fallolyckor att ha tredubblats jämfört med dagens nivå, om vi fortsätter på samma sätt som hittills. Samhällets årliga kostnader för fallolyckor och vägtrafikolyckor är i samma storleksordning, 25 respektive 24 miljarder kronor. Men medan samhället satsar nästan 44 miljarder kronor om året på att förebygga olyckor inom vägtrafiken, så satsas bara 3,4 miljarder på att förebygga fallolyckor. Av dessa 3,4 miljarder satsas hälften i arbetsmiljön (fallolyckor är ju ett problem också på våra arbetsplatser).
I slutet av 1960-talet omkom varje år 1 200–1 300 personer i vägtrafiken. I dag är vi nere på cirka 300 trots att antalet bilar på våra vägar fördubblats. I slutet av 1960-talet omkom ungefär 300 arbetstagare i arbetsolyckor. Idag är vi nere på knappt 50 personer. Under 1960-talet dog nästan 300 barn (0–14 år) årligen till följd av olyckor. I torsdags presenterade Socialstyrelsen ny statistik som visar att under 2012 var motsvarande siffra 25. Det är helt uppenbart att satsningarna har haft effekt och sparat mycket mänskligt lidande. Den viktigaste lärdomen här är att olyckor, oavsett om de inträffar på vägarna, i skogen eller på byggarbetsplatsen inte är något av ödet bestämt. Finns viljan går de också att förebygga.
Samtidigt som olyckorna på vägarna och på våra arbetsplatser minskar har antalet hem- och fritidsolyckor ökat dramatiskt. Det är framförallt fallolyckor och förgiftningsolyckor som ökat och som fortsätter att öka. Enligt en rapport från Karlstads universitet går sammanlagt 8,3 miljarder kronor av statens medel till olycksförebyggande verksamhet. Den största andelen, 83 procent, går till transportsektorn, tio procent går till arbete och skola och sju procent går till hem och fritid. Fördelningen är lika skev när det gäller statens forskningsstöd till skadeförebyggande arbete inom olycksområdet. Cirka 85 procent går till transportområdet, nio procent till hem- och fritidsområdet och sex procent till arbetsmiljösektorn.
Det är dags att tänka om och tänka nytt. Den svenska olycksbilden ser i dag helt annorlunda ut än vad den gjorde för några decennier sedan. Teknikrelaterade skaderisker såsom vägtrafik, järnvägstrafik, industri med mera minskar. Det är numera mycket sällsynt med stora olyckor som ger många dödsfall eller ett stort antal svårt skadade. I stället har socialt relaterade skaderisker såsom självtillfogade skador, fallolyckor bland äldre samt förgiftningar av läkemedel, alkohol och andra droger ökat. Tre fjärdedelar av alla olyckor som kräver akutsjukvård och en ännu större andel av dödsolyckorna sker i hem- och fritidssektorn.
Det gäller att styra in det olycks- och skadeförebyggande arbetet, inklusive forskningen, mot nya områden och arbeta utifrån en faktabaserad problembild. Det skulle betyda mycket kraftiga besparingar för såväl staten, landstingen, kommunerna som för näringslivet, och inte minst skulle det reducera enormt mycket lidande bland såväl drabbade som anhöriga.
Inger MörkMyndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)
Jan SchyllanderMyndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)
